lena thunberg red

Regeringens beslut om att inte erkänna Västsahara är skamligt och skickar svensk utrikespolitik ljusår tillbaka i tiden, skriver Lena Thunberg, redaktör för Tidskriften Västsahara.

Sverige kommer inte att erkänna Västsahara, meddelade utrikesdepartementet på fredagskvällen. Därmed bryter S- och MP-regeringen mot kongress- och riksdagsbeslut och gör en kovändning i Västsaharafrågan.

Stora delar av Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975. Internationella domstolen har slagit fast att Marocko inte har rätt till Västsahara.

FN:s avkoloniseringsplan 1991 är sedan flera år skjuten i sank. Marocko vägrar att acceptera ett självständigt Västsahara. Bundsförvanten Frankrike har vetorätt i FN:s säkerhetsråd.

En upprörd Hans Corell, tidigare rättschef för FN, sa på MR-dagarna i november att vissa länders vetorätt samt FN:s säkerhetsråds oförmåga att genomdriva sina egna beslut riskerar att underminera hela FN:s trovärdighet.

Ändå är det just på säkerhetsrådet som den svenska regeringen nu skyfflar allt ansvar för Västsaharafrågan samtidigt som man själv backar undan.

UD meddelar att full kraft ska läggas på att stödja FN-processen, den som alltså har misslyckats i 25 år.

Ett svenskt erkännande av Västsahara skulle ha skakat om både Marocko, dess bundsförvant Frankrike och övriga EU-länder och kunde ha blivit det nya spår som behövs för en lösning av Västsaharakonflikten.

Sverige var det enda land som rakryggat 2006 vägrade skriva under EU:s fiskeavtal med Marocko på grund av att de ockuperade fiskrika västsahariska vattnen ingick i avtalet.

Strax före jul meddelade EU-domstolen, att ett handelsavtal mellan EU och Marocko som gäller fiske- och jordbruksprodukter från det ockuperade Västsahara upphävs. Detta glädjande och helt korrekta beslut valde Sverige då att överklaga tillsammans med övriga EU-länder.

Relationerna mellan EU och Marocko är mycket goda. Marocko beviljades ”avancerad status” 2008. Biståndet till Marocko är enormt. För EU är handel med Nordafrika och stopp för flyktingvågen över Gibraltar sund uppenbarligen viktigare än folkrätt och mänskliga rättigheter.

Påtryckningar på Sverige från EU-länderna att inte erkänna Västsahara har säkert varit mycket starka. En plats i det handlingsförlamade säkerhetsrådet lockar tydligen också.

UD meddelar också att det humanitära biståndet ska öka men berättar inte att det svenska stödet genom Praktisk Solidaritet, som pågått sedan 80-talet, kommer att upphöra 2017. Ingen mer makrill direkt till flyktingarna i Algeriet alltså, utan i stället pengar till FN-systemet.

Västsaharierna har väntat i tysthet i 40 år. Deras representant Polisario har valt diplomati i stället för vapen i sin kamp för rättvisa. Nu kommer betalningen från Sverige som ett slag i ansiktet.

Den rödgröna regeringens beslut att inte erkänna Västsahara är inte bara upprörande, principlöst och fegt. Det är skamligt och skickar svensk utrikespolitik ljusår tillbaka i tiden.

Regeringen bör i stället med kraft internationellt fördöma den marockanska ockupationen, följa kongress- och riksdagsbeslut och erkänna Västsahara, öka det svenska direkta stödet till flyktinglägren och behålla en självständig politisk hållning för folkrätt och mänskliga rättigheter inom EU.

Lena Thunberg, redaktör för Tidskriften Västsahara