Krönika Synen på människor har förändrats. Men systemskiftet började inte med Tidöavtalet. Efter flyktingkrisen 2015 började Sverige röra sig i en ny riktning. Det skriver Juan Fonseca.
Under snart två decennier har jag suttit mittemot människor som försökt bygga sina liv i Sverige. Jag har mött ungdomar som gått hela sin skolgång här. Föräldrar vars barn är födda i Sverige. Arbetstagare som försörjt sig själva i många år. Företagare som skapat arbetstillfällen och betalat skatt.
Leder till tillhörighet
Gemensamt för dem har varit tron på att etablering leder till tillhörighet. Att den som arbetar, följer lagen, bildar familj och blir en del av samhället också gradvis blir en del av Sverige.
Den tron är svårare att upprätthålla i dag. Under det senaste decenniet har svensk migrationspolitik genomgått ett systemskifte. Debatten har ofta handlat om enskilda lagar och reformer, men det som skett är större än så. Det handlar om att synen på människor har förändrats.
Från integration till kontroll. Från långsiktighet till tillfällighet. Från inkludering till villkorad tillhörighet.
Sverigedemokraterna har varit den tydligaste drivkraften bakom denna utveckling. Med Tidöavtalet fick partiet ett inflytande över migrationspolitiken som saknar motstycke i modern svensk historia. Men om vi ska förstå hur vi hamnade här måste vi också våga tala om socialdemokratins ansvar.
Började inte med Tidö
Systemskiftet började inte med Tidöavtalet. Efter flyktingkrisen 2015 började Sverige röra sig i en ny riktning. Åtgärder som presenterades som tillfälliga blev permanenta. Undantag blev norm. Steg för steg flyttades den politiska mittpunkten. När Tidöpartierna tog över fanns redan grunden lagd.
Under de senaste åren har reformerna avlöst varandra. Spårbytet har avskaffats. Permanenta uppehållstillstånd har monterats ned. Familjeåterförening har försvårats. Kraven för medborgarskap har skärpts. Återreseförbud används i situationer som för bara några år sedan hade framstått som orimliga. Varje reform har motiverats för sig. Men tillsammans berättar de en större historia. Den som en gång fick möjlighet att bygga ett liv i Sverige skulle också ges möjlighet att stanna. I dag möter många i stället ett system där tillfälligheten blivit permanent.
Den kanske tydligaste symbolen för denna utveckling är vandelslagen. Tidigare har staten i huvudsak bedömt människor utifrån vad de gjort. Nu öppnas möjligheter att i större utsträckning bedöma människor utifrån hur de anses leva sina liv. Gränsen mellan konkreta handlingar och mer allmänna värderingar av en människas levnadssätt blir mindre tydlig. Det är inte bara en ny lag. Det är ett nytt synsätt.
Rättssäkerhet
Men systemskiftet handlar också om rättssäkerhet. Svensk rätt bygger på att människor ska kunna planera sina liv utifrån de regler som gäller. Den som arbetar, betalar skatt, bildar familj och investerar sin framtid i Sverige måste rimligen kunna utgå från att spelreglerna inte förändras i grunden efteråt. Ändå är det just detta som många invandrare har upplevt.
Människor som kommit hit under ett regelverk har senare fått sina liv prövade enligt helt andra regler. Formellt är detta kanske inte retroaktiv lagstiftning i juridisk mening. Men för den som drabbas blir effekten ofta densamma. Livsval som gjorts under en uppsättning regler bedöms senare utifrån en annan. Det har skapat något som borde oroa alla som värnar rättsstaten.
Migrationsrätten har gradvis utvecklats till ett område där principer om förutsebarhet och berättigade förväntningar väger lättare än på många andra rättsområden. För svenska medborgare framstår det som självklart att staten inte ska förändra villkoren för grundläggande rättigheter i efterhand. För många invandrare har osäkerheten blivit en del av vardagen.
Därmed riskerar vi att skapa två nivåer av trygghet inför lagen. En för dem vars tillhörighet aldrig ifrågasätts och en annan för dem vars rätt att stanna alltid kan omprövas.
Svenska modellen har påverkats
Även den svenska modellen har påverkats av utvecklingen. När staten införde ett lönegolv för arbetskraftsinvandring flyttades makt från arbetsmarknadens parter till politiken. I generationer har arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen försvarat principen att löner ska sättas genom förhandlingar mellan parterna och inte genom politiska beslut. Trots det accepterades ett statligt fastställt lönekrav för en särskild grupp arbetstagare utan någon större principiell debatt.
Även detta är ett systemskifte.
Men om Sverigedemokraterna har varit motorn bakom utvecklingen måste socialdemokratin våga granska sin egen roll. Under många år kom partiet att anpassa sig till en politisk dagordning som i hög grad formulerades av motståndarna. I stället för att formulera ett tydligt alternativ diskuterades ofta hur restriktionerna skulle utformas snarare än om de borde införas.
Steg för steg flyttades gränserna för vad som ansågs möjligt och acceptabelt. Det är en självkritik som mitt eget parti behöver våga göra.
Vilket Sverige vill vi ha?
Jag har bott i Sverige i snart femtio år. Jag blev svensk medborgare 1983. Under större delen av den tiden har Sverige varit ett land som utgått från att människor som arbetar, bildar familj och engagerar sig i samhället också ska få möjlighet att bli en del av det. Det är inte längre lika självklart.
Därför handlar debatten inte bara om migrationspolitik. Den handlar om vilket Sverige vi vill vara. Ett samhälle där människor gradvis växer in i gemenskapen och blir en självklar del av landet. Eller ett samhälle där tillhörigheten för vissa grupper alltid är tillfällig, villkorad och möjlig att ompröva.
Det är kanske den viktigaste frågan av alla. Inte därför att den handlar om invandring. Utan därför att den handlar om vilket Sverige vi håller på att bli.
Jag skriver detta som socialdemokrat, men framför allt som någon som under många år mött människorna bakom lagarna, statistiken och de politiska besluten.
Juan Fonseca
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
