Carolina Sundell
Carolina Sundell

Den svenska modellen håller på att tömmas på sin viktigaste ingrediens. Det saknas ideologi i svensk politik och utan den famlar våra politiker i blindo, skriver Carolina Sundell.

Valåret har anlänt och låt oss börja den politiska diskussionen med en analys av samtiden. För att förstå varför blocköverskridande överenskommelser blev gängse, bör vi medborgare inse att detta handlar om avsaknaden av ideologi i svensk politik. Förvånansvärt var det Carl Bildt som efter den sista nyårsraketen proklamerade att »identitet ersatt frågor kring ideologi« i Di Debatt 1/1, 2018.

Att medvetet förtränga ideologi kan vara en lika stor dumhet som att bekämpa politiken. I sökandet efter senaste bevis på att vänster- eller så kallad högerideologi frångås, behöver vi inte spola tillbaka många dagar.

Nyligen sa arbetsmarknadsministern Ylva Johansson att »den svenska modellen inte alltid fungerar« och valde att gå hamnbolaget APM Terminals vägar och utreda inskränkt strejkrätt istället för att stå på arbetarnas sida.

Socialdemokraternas bortglömda ideologi värnade en gång kollektivavtal och stöttade arbetarna i förhandlingar med arbetsgivaren.

En oroväckande förändring, i grund och botten av den svenska demokratin, skedde i skymundan när det blev fler policyprofessionella som arbetade i Regeringskansliet än folkvalda som kom fram i Makt utan Mandat

Det går inte att fatta beslut som är i folkets bästa intresse om särintressen har ett så stort inflytande över politiken. Problematiken ligger inte bara i att industrins lobbyister förför folkets representanter i maktens korridorer, utan att politiker famlar i blindo utan moralkompass och en ideologi att utgå från.

Ifrågasättanden gror inte när samhällets individer blivit goda konsumenter som inte identifierar sig med samhällskollektivet.

Det går inte att fatta beslut som är i folkets bästa intresse om särintressen har ett så stort inflytande över politiken.

Jaget har blivit det primära när den egenmateriella strävan gått över styr Johan Hakelius skriver i Fokus (2/1) De gamla, självklara kollektiven och samhörigheterna faller sönder…vi längtar efter ett kollektiv där vi kan få mening och vila. Utan ett sådant är vi individer som samtidigt och ständigt måste se oss över axeln«

Samhörighet mellan människor har luckrats upp sedan 70-talet med anammandet av den fria marknadens ideologi och lämnat många utblottade och ensamma i en kö för att köpa välfärdstjänster, bostad och söka lån för yrkeshögskola. De flesta i landet lever inte under existensminimum men måste ändå kämpa ständigt för vad den svenska modellen en gång levererade: anställningsavtal, vårdplats och pension för att säkra familjernas framtid.

På så vis har samhällsutvecklingen avstannat och vi har bara sett början av de långtgående konsekvenserna.

Marknadstänket och en New Public Managment-styrning, har förvärrat situationen och lett till att staten krympt och ödesdigert försvagats. Därtill töms statskassan, vilket inte beror på ökade utgifter utan på att intäkterna minskat drastiskt, när skatt efter skatt sänkts eller plockats bort.

Vad är framgången på Börsen värd när förmögenhetskoncentrationen ökar, om den stora massan känner att de står utanför en gemenskap och en av sex svenskar går på antidepressiva läkemedel. Vi blir samhällsfrånvända och den latenta oron leder till att folk vänder sig mot varandra i ovetskap om samhällets faktiska sjukdomstillstånd. Hotet gror mot religiösa grupper och människor lockas av auktoritära röster.

När tillvaron är osäker tenderar folk att endast fokusera på livspusslet och inte få tid över till förkovran och bildning som kan leda till upplysning och insikt. Då sker ingen positiv inverkan på samhällskollektivets nivå.

Det bör inte vara en gåta när vi alla ser konsekvenserna av hur den fria marknadens doktrin ohämmat fått härska och lurat oss att en stark stat har med en röd ideologi att göra, att staten inte ska intervenera för då inskränks friheten. Friheten existerar inte idag utan bara i fantasin.

När politiker inte är trogna sitt partis grundideologi och moral ideligen frångås, har det varit lätt att avhända sig makten till näringslivet och statens huvudmannaskap till kommunerna, för att sedan privatisera, avreglera och outsourca med nyliberalismens fana uppspänd.

Politikerna saknar kall när de gör karriär. De har varit pragmatiker och alltför länge härletts av icke folkvalda, policyprofessionella som fått göra direkta beslut, som inte sett en dag längre än till nästa mandatperiod. Regeringsformen bör omgående ses över.

Utan ideologi ingen Svensk modell.

Carolina Sundell är frilansjournalist och läser nationalekonomi vid Södertörns Högskola.