Att bygga upp det kollektiva

Recension Bo Rothstein menar att den politiska vänstern hamnat fel i sin bild av hur jämlikhet skapas, skriver Elisabeth Lindberg.

En kontrafaktisk fråga har dykt upp i mitt huvud då och då. Tänk om LO:s löntagarfonder hade nått en kompromiss med borgerliga förslag om personalägda företag på 1970-talet. Hade löntagarfondsstriden och i förlängningen högervågen ens blivit av? I Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism (Fri Tanke 2023) sammanfattar Bo Rothstein sina tankar om ekonomisk demokrati och efterfrågar något som kan skapa tillit till samhället.

Det är lite som att läsa Rothsteins greatest hits. Grundbulten består av två delar där den första delens kapitel handlar om tillit som demokratins viktigaste byggsten. Förtroende för myndigheters opartiskhet och förmåga att producera kollektiva nyttigheter är själva uttrycket för denna tillit. Bästa skyddet mot demokratins förfall? Att lita på sina offentliga tjänstemän.

Tyngdpunkten i dåtidens ekonomiska debatt landade inte i ägandet, utan i vad offentlig sektor hade för mening

Rothstein visar på en intressant tidslinje med början i mitten av 1800-talet där Sverige innan dess kan beskrivas som ett korrupt samhälle. Offentliga ämbeten gick i det närmaste att köpa. Juristutbildningarna i Uppsala och Lund som skulle utbilda ämbetsmännen var i stället ett tidsfördriv för adelsfamiljers barn (de var knappt tonåringar när de skrevs in). Kunskaperna från utbildningen fanns på bara på pappret.

Här ringer det en klocka till dagens betygsinflation. Handelshögskolan i Stockholm hotar att införa intagningsprov för att säkerställa att studenterna faktiskt kan vad gymnasiebetygen antyder att de borde kunna. De nära banden mellan påverkansindustrin och Regeringskansliet kanske inte bokstavligen köper anställningar, men gör personliga band viktigare än formella meriter.

Det behövdes förändring då på 1800-talet. Rothstein visar hur den kom med moderniseringen av Sverige. Staten fick ett syfte som inte bara var krig, och i brist på krig, ingenting. Finansministern Johan August Gripenstedt inledde år 1856 sitt projekt att bygga ett samhälle med modern infrastruktur och för att det skulle ske krävdes att staten kunde hantera sina uppgifter. Bokens argument för att detta är receptet mot korruption är övertygande och intressanta.

Den andra delen går in på huvudfrågan om vad en liberal socialism är och hur den skulle kunna lösa upp alla knutar som formats av bristande tillit under senare tid. Själva begreppet är en kombination av den liberala universalismen och meritokratin, samt socialismens kritik av kapitalismen.

Han menar att den politiska vänstern har hamnat helt fel i sin uppfattning om hur jämlikhet skapas. Genom identitetspolitik och vaga krav på ökad beskattning har vänstern successivt tappat mark. Lösningen vore i stället att rikta in sig på en ny ekonomisk analys där kapitalism separeras från marknadsekonomi. Vänstern borde omfamna personalägda företag som en form av ekonomisk demokrati. Den kan i sin tur forma en tillit till det ekonomiska systemet som innebär en förnyad känsla för demokratin.

Jag undrar efter läsningen om det Rothstein inte egentligen söker efter är en ny uppgift för staten. Striden om löntagarfonderna var utan tvekan viktig som mobilisering för borgerligheten som annars hade ett splittrat 1970-tal. Men tyngdpunkten i dåtidens ekonomiska debatt landade inte i ägandet, utan i vad offentlig sektor hade för mening. Min kontrafaktiska fråga får på det sättet sitt svar. Högervågen drevs på av dåtidens känsla av ständigt pågående kris.

Mer än halva boken ägnas också åt frågor om offentlig sektors betydelse för tilliten i samhället. Snarare än hur företagen styrs framstår det som att grundbulten i ett samhällsbygge handlar om hur staten organiserar sina uppgifter.

Svagheten med Rothsteins idé om ekonomisk demokrati är att även personalägda företag måste agera inom en kapitalistisk logik. Läser man förhoppningarna om hur personalägande skulle förnya offentlig sektor för 30 år sedan och tar in konsekvenserna av hur det blev är resultatet ganska nedslående.

Stora vinstdrivande koncerner inom vård, omsorg och skola har blivit det normala, medan personalägande och kooperativ utgör en minoritet. Exemplen på länder där personalägande är vanligare kommer i boken i form av samhällen som har betydligt lägre tillit än det svenska. Kanske kompenserar de helt enkelt för bristen på andra kollektiva nyttigheter?

Det kan vara så att ekonomisk demokrati i stället handlar om att bygga upp det kollektiva? I form av nyttigheter som kommer generationer framåt till del. På Gripenstedts tid var det stambanorna. Gunnar Sträng hade välfärdsstaten. I dag står nyindustrialisering och grön omställning på tur.

Rothstein avfärdar beskattning, kapitalinkomstutjämning och förstatliganden som otillräckliga motkrafter mot ekonomisk ojämlikhet. Men det är inte heller uppenbart för mig som läsare att personalägande är lösningen på de problem med bristande förtroende för demokratiska institutioner som han för fram.

Det betyder inte att boken inte väcker tankar. Hur det vore om näringslivet inte var organiserat precis som det är nu. När väldigt många ropar på förändring utan att riktigt veta hur förändringen ska se ut är idéer som stakar ut nya riktningar extra intressanta. Även om man inte helt håller med.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet