I går röstade Sverige som ett av fem EU-länder nej till att godkänna Palestinas ansökan om medlemskap i Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (Unesco).

Elva EU-länder (däribland Frankrike och Finland) röstade ja, vilket en överväldigande majoritet av övriga röstande länder också gjorde. De andra EU-länderna avstod, en linje som även det svenska utrikesdepartementet enligt uppgift ska ha drivit.

Ändå det blev det alltså nej från Sverige. Sedan i går har en lång rad politiker, debattörer och journalister, med mer eller mindre hög nivå av indignation, försökt förstå varför. Det samlade intrycket är att Folkpartiet haft många fingrar med i spelet.

I sin röstförklaring, en skriftlig kommentar till omröstningen (något som är vanligt i FN-sammanhang) skriver regeringen att Sverige röstat nej på grund av att tidpunkten är illa vald. Inte på grund av sakfrågan.

Varför valde då inte Sverige att helt sonika avstå från att rösta? En bra fråga, utan något rimligt svar.

Mest ser det ut som om att när en gemensam EU-linje inte gick att jämka fram, har regeringen fattat ett beslut om att lägga en nejröst. Utan att riktigt ta hänsyn till vad som ser mer eller mindre snyggt ut. Den borgerliga regeringen har länge drivit linjen att FN:s generalförsamling ska avgöra frågan om Palestina. Därför anser man att andra omröstningar som berör frågan inte ska genomföras. Punkt och slut.

Hur som helst: Palestina har röstats in som fullvärdig medlem i Unesco. Det har få omedelbara konsekvenser för landets möjligheter att erkännas som fullvärdig FN-medlem, och lika få konsekvenser för fredsarbetet. Men det är ännu en tydlig signal om att många av FN:s medlemsländer gärna ser en utveckling för frågan som skulle sluta i att Palestina erkänns av omvärlden.

President Abbas kan plocka diplomatiska poäng och Palestina ska nu söka medlemskap i ytterligare 16 FN-organ. Näst på tur är Världshälsoorganisationen (WHO).

En omedelbar konsekvens är att USA med omedelbar verkan stoppar sin finansiering till FN-organet, något som gör Unescochefen Irina Bokova ”oroad över stabiliteten” för organisationens budget. Andra bedömare har påpekat att USA är högst villiga att ge stöd till Unesco, bland annat för utbildningsinsatser i Afghanistan. Med tanke på det är det osannolikt att man inte hittar kreativa vägar för finansieringen.