Christine Holmberg. Bild: Yonna Waltersson

Efter att ha blivit utbränd på jobbet fastnade Christine Holmberg och hennes två barn i fattigdomsfällan. ”Ett tag hade jag ångest varenda gång jag skulle köpa mjölk.”

En dag kom skyddsombudet på kundserviceföretaget fram till Christine Holmberg och la handen på axeln. ”Christine, du ska nog gå hem och vila upp dig några dagar. Du mår inte riktigt bra”.
– Där och då brakade allt ihop för mig. Det var först när hon sa de där orden som jag insåg hur illa jag egentligen mådde, säger Christine.

Christine Holmberg hade gått in i väggen. Den dagen började en resa, inte bara genom sjukförsäkringsdjungeln, utan ner i den svenska nyfattigdomen. Christine är en av alla ensamstående småbarnsmammor som lever under knappa omständigheter. I dag befinner sig 42 procent av barnen till ensamstående mammor i relativ fattigdom. Barnfattigdomen slår nya rekord och har bara under alliansregeringen ökat med fem procentenheter till 18 procent av alla svenskar under 19 år.

Christines ekonomiska fall började med sjukskrivningen vilket innebar 80 procent av en tidigare blygsam lön. Därefter har hon blivit både utförsäkrad och nollklassad. I nio månader levde hon helt utan inkomst innan hon till slut blev beviljad sjukersättning. Nivån på ersättningen blev efter komplicerade uträkningar 64 procent av de tidigare 80 procenten.

Det innebär i praktiken att Christine Holmberg lever på vad som brukar kallas existensminimum, på gränsen till att hon skulle behöva gå till socialen och ansöka om försörjningsstöd.
– Försörjningsstödsnivån är otroligt lågt satt. Den är ju tänkt att man ska klara sig på under en begränsad period. Men vi som hamnar i den här situationen, vi måste ju leva på den här nivån för resten av våra liv, säger hon.

I och med beslutet om sjukersättning har Christine Holmbergs stressjukdom bedömts som oåterkallelig. Hon klarar inte mer än vardagens sysslor. Och lika oåterkalleligt är hennes fattigdomstillstånd
– Jag ser ju att när barnen blir så pass gamla att de flyttar hemifrån och jag inte får bostadsbidrag, då kommer jag inte ha råd att bo kvar. Och sen när jag blir ålderspensionär så kommer nivån att bli ännu lägre än vad den är nu. Jag känner att jag inte orkar tänka på det, säger hon.

Fattigdomen begränsar livet till det mest basala. Och ångesten och stressen över den ständigt tomma kassan har förvärrat hennes sjukdomstillstånd.
– En period hade jag ångest varenda gång jag handlade mjölk. Jag visste inte om pengarna skulle räcka hela månaden. Barnen kanske behövde ett par skor. Och i så fall: Hur skulle jag kunna ta mig någonstans för att köpa de här skorna, säger hon.

En sådan liten sak som en kallelse till en mammografiundersökning kunde leda till stor ekonomisk stress.
– Mammografiundersökning är ju avgiftsbelagd. Och i det här landstinget får man inte resekuponger till de här frivilliga hälsokontrollerna. Jag bara kände att, den här summan, har jag råd med den? Ska jag gå på undersökningen eller inte? säger hon.

Barnen märker så klart av fattigdomen även om Christine gör allt i sin makt för att de ska märka den så lite som möjligt.
– De lever ju inte i nåt överflöd på något sätt. Däremot försöker jag ge de vad jag kan så de ska få något likvärdigt som deras kompisar. Men vi går ju inte på bio, vi åker inte på lekland eller simhallsbesök eller något sådant. Vi håller oss ju hemma, säger hon.

Christine Holmberg säger ändå att hon har tur som har släktingar och vänner som hjälper henne och barnen. Men det är också svårt att vara beroende av omgivningens välvilja.
– Det är ju inte en trygghet på det sättet. Jag kan ju inte gå och kräva att andra ska hjälpa mig. Det är ju inte så att mina åldrande föräldrar kan ösa ur en icke-sinande brunn. De har ju sitt liv att klara av också. Så det är inte så att jag tar någonting för givet, utan jag är glad för det jag kan få, säger hon.

Christine Holmberg tycker att samhället har blivit allt kallare i takt med att klyftorna och fattigdomen har spridit sig.
– Jag är oerhört skrämd över utvecklingen i samhället att det är så egoistiskt. Och osolidariskt. Att människor ska vara beroende av andra människors välvilja. Att man sätter utsatta grupper mot varandra. Det är en fruktansvärt skrämmande utveckling. Och många blundar för den, säger hon.

Fotnot:
Christine Holmberg är aktiv i Solrosuppropet (solrosuppropet.se) som är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening som verkar för att förbättra samhällets socialförsäkringssystem.