Vi är de stora förlorarna. Under den borgerliga regeringen har männen dragit ifrån kvinnorna inkomstmässigt. Räknat i kronor har gapet ökat från knappt 45 000 kronor 2006 till 63 000 kronor i dag. Det innebär att männen har mer än 5 000 kronor mer att röra sig med ­– varje månad.

Förklaringen är jobbskatteavdragets konstruktion. Den som tjänar mycket har fått mer kvar i plånboken, medan lågavlönade fått mindre. Och kvinnor arbetar ju som bekant oftare deltid och i låglöneyrken.

Försämringarna av socialförsäkringarna har slagit hårdast mot kvinnor. Av de 40 600 som utförsäkrades när alliansen införde en bortre gräns i sjukförsäkringen 2010 har 70 procent varit kvinnor. Utförsäkringarna har drivit många kvinnor in i försörjningsstöd eller gjort dem ekonomiskt beroende av sina partners.

De som inte har en partner – och kanske till och med är ensamstående mammor – har kanske fått det tuffast. I dag lever nästan en tredjedel av Sveriges ensamstående mammor i relativ fattigdom, det vill säga på knappt 14 000 kronor i månaden. För tio år sedan var andelen tio procent. Försämringarna har gått snabbt. Många av dessa familjer är ofta trångbodda och de ensamstående mammorna lider oftare av fysisk och psykisk ohälsa

Som om inte de nya försämringarna vore nog dras vi med de gamla könsrollerna som påverkar kvinnors inkomstnivå livet igenom.

Kvinnor tar fortfarande ut mer föräldraledighet (76 procent jämfört med männens 24 procent), arbetar oftare deltid (30 procent mot männens 10 procent) och har i de flesta yrken en lägre lön än män. Samtidigt lägger kvinnor 3,5 timmar på obetalt arbete under ett vardagsdygn, medan motsvarande siffra för männen är 2,5 timme.

Det är lätt att nästan känna för att bryta ihop när man betraktar utvecklingskurvan för kvinnor de senaste sju åren. Om Anders Borg menade allvar med sin feministiska analys borde han prioritera att höja kvinnolöner och barn- och bostadsbidragen, samt förstärka välfärden. För som det ser ut i dag är Sverige på väg att tappa greppet som feministiskt föregångsland.