Timbro: Politiken måste lösa arbetslösheten

debatt Facken fortsätter att stänga ute människor med låga kvalifikationer från arbetsmarknaden. Därför behöver politiken ta över initiativet från parterna med lagstiftning som sänker trösklarna till jobb, skriver Adam Danieli, Timbro.

Årets första maj har ingen munter inramning. Även om stora delar av arbetarrörelsen pliktskyldigt kommer att samlas och sjunga fackets lov, kan ingen som tagit del av siffrorna över svensk arbetsmarknad känna någon större optimism.

Den officiella arbetslösheten i mars var 9,7 procent – nära nivåerna under finanskrisens värsta svallvågor. Visst har Sverige fortfarande en hög sysselsättningsgrad. Men bakom den siffran döljer sig ett allvarligt misslyckande: antalet långtidsarbetslösa har aldrig varit så stort i modern tid. För första gången är över 200 000 människor i Sverige fast i långvarig arbetslöshet.

Än mer oroande är att arbetslösheten har ändrat karaktär. Den är inte längre ett brett utspritt fenomen, utan betydligt mer koncentrerad än tidigare – i hög grad till personer med utländsk bakgrund. Det så kallade sysselsättningsgapet, skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda, är bland de största i Europa. För tjugo år sedan var ungefär en av sju långtidsarbetslösa utrikes född. I dag är det nästan tre av fyra.

Når inte självförsörjning

När SCB nu för första gången redovisar hur många som faktiskt kan försörja sig själva visar det sig dessutom att en tredjedel av utrikes födda i arbetsför ålder inte når självförsörjning. Det trots att ribban är lågt satt: omkring 13 000 kronor i månaden i disponibel inkomst. Det är inte bara en grogrund för social oro, utan också en enorm potential som förslösas.

Att det ser ut så är egentligen inte särskilt förvånande. Sverige har inte bara tagit emot många människor från andra delar av världen. Vi har också parat det med en kompakt ovilja att släppa in dem på arbetsmarknaden. För den med låga kvalifikationer är det svårt att tänka sig en värre hinderbana än stenhård reglering, några av världens högsta ingångslöner och färre enkla jobb än i nästan någon annan ekonomi i västvärlden.

Det verkligt sorgliga är dock politikens reaktion på denna ohållbara situation. Under alliansåren gjorde Anders Borg förvisso framstötar om att arbetsmarknaden behövde förändras, men slutsatsen blev snabbt att ”det där ska parterna sköta”. Det var ett ödesdigert misstag.

Den svenska modellen klarar helt enkelt inte den nya typen av arbetslöshet. Modellen bygger på att två starka kollektiva intressen är företrädda: de som är anställda och de som anställer. Men en tredje grupp faller utanför: de som inte kommer in på arbetsmarknaden. I praktiken har facket ofta ett tydligt intresse av att hålla dem utanför och begränsa arbetskraftsutbudet.

Parterna klarar inte jobbet

Det får märkliga effekter. Förmånerna till grupper vars trygghet redan är som störst byggs hela tiden på. Samtidigt fortsätter trösklarna in på arbetsmarknaden att höjas, trots att många redan har svårt att klara dem som finns. Utanförskapet står utan representation.

Det är därför dags att dra en bitter slutsats: parterna själva kan inte förhandla fram lösningen på utanförskapet. Trösklarna kan inte sänkas inifrån systemet självt. Det blir uppenbart för den som följt de senaste årens förhandlingar. Parternas stora prestigeprojekt, etableringsjobben, har blivit en praktflopp. När Timbro utvärderade tio års arbete visade det sig att reformen hade lett till 13 jobb. Ett helt decennium hade i praktiken förslösats.

Nu behöver politiken i stället kliva fram med skarp lagstiftning som ger människor på utsidan en väg in i gemenskapen. När arbetslinjen infördes för 20 år sedan var det politiken, inte parterna, som slutade ge upp om människor. Det är i politiken som alla, också de som saknar röst i förhandlingsrummet, är företrädda. Samma sak behöver ske i dag.

Första maj får förbli innanförskapets dag. Dagarna därefter behöver politiken ägna åt utanförskapet.

Adam Danieli, idéchef på Timbro