Stora skillnader i levnadsförhållanden råder mellan funktionshindrade och den övriga befolkningen. Trots att riksdagen redan för tio år sedan beslutade om att personer med funktionsnedsättning ska ha rätt till samma levnadsstandard. Dystra sanningar radas upp i Socialstyrelsens rapport ”Alltjämt ojämt”.

Särskilt utsatta är unga personer med psykisk ohälsa. Bland dem har betydligt färre gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Socialstyrelsen understryker likaså vikten av krafttag för att personer med funktionshinder i större utsträckning ska komma ut på arbetsmarknaden. Skrämmande blir läsningen när Socialstyrelsen konstaterar att många personer med utvecklingsstörning eller autism får omoderna läkemedel och att de får kombinationer av läkemedel som det avråds från.

Men det är inte första gången ljuset riktas mot den pågående diskrimineringen mot handikappade. I våras belyste Riksförbundet för barn och unga med utvecklingsstörning (FUB) den strukturella fattigdom som personer med funktionsnedsättning befinner sig i. Regeringen uppmanades då att sluta blunda för det faktum att denna grupps fattigdom är akut.

Förra året skulle regeringen vara klar med en utredning om hur rullstolsburna diskrimineras genom bristande tillgänglighet. Den har fortfarande inte lagts på bordet – trots upprepade påminnelser från handikappförbundet DHR.

Det är inte första gången uppmaningarna om att komma tillrätta med dessa problem möts med tystnad från alliansföreträdarna. Denna tystnad kan bara tolkas som att funktionshindrades levnadsstandard inte är en särskilt prioriterad fråga för regeringen.