Moderaterna har länge funderat kring hur partiet kan bryta sig in och skaffa sig förtroende i välfärdsfrågor, på samma sätt som man tog över den arbetsmarknadspolitiska agendan inför valet 2006.

När Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i dag talade inför partiets kommunpolitiker meddelade han att det är Moderaternas uppgift att “presentera en reformagenda för hur välfärdens medarbetare äntligen ska ges förutsättningar att tillsammans med medborgarna förbättra verksamheterna”. Ägarfrågan är inte viktig längre, menade Schlingmann, nu är det kvalité som gäller, och nya karriärmöjligheter för vårdpersonal.

Men inför höstens val är det inte lika lätt för Moderaterna att definiera en ond fiende som helst vill att all välfärd ska fungera dåligt, jämfört med hur man definierade ut Socialdemokraternas jobbpolitik 2006. Det är två decennier sedan Göran Persson var kommunalråd i Katrineholm.

Rekryteringsbehovet inom verksamheter drivna av kommuner och landsting de kommande åren är, enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), 75 000-80 000 personer. I dag är 80% av personalen kvinnor, samma kvinnor regeringen gång efter annan prioriterat bort under sin tid vid makten, samma kvinnor som tycks minst benägna att rösta för mer moderatmakt i Rosenbad.

Att tro att Kommunals medlemmar kommer strömhoppa till Moderaterna på löften om karriär säger en del om hur långt från verkligheten den moderata propagandamaskinen hamnat. Det som är kvar av Fredrik Reinfeldts valmaskin från 2006 har tappat perspektivet, desperat famlande efter något att avleda uppmärksamheten med. Moderaternas kommunpolitiker reser inte från sin rikskonferens med vinden i ryggen.