Valet av Dilma Rousseff till president i Brasilien, världens femte största land och världens åttonde största ekonomi, borde ha varit en god nyhet. Hon är inte bara kvinna, vilket i sig är en viktig markering på en kontinent som alltför mycket präglas av machoism, utan hon har också lovat att behålla de uppskattade och framgångsrika bidragen till landets fattiga.

Men valet av Dilma Rouseff är inte odelat positivt, annat än symboliskt, för landets kvinnor – och kanske inte heller för landets fattiga. Från att tidigare ha talat sig varm om en legalisering av abort har hon, under trycket från miljontals evangelister och katoliker, gjort en tväromvändning genom att tydligt slå fast att hon inte vill ändra den hårda abortlagen. Och det i ett land där omkring 300 kvinnor varje år får sätta livet till på grund av illegala aborter.

När det gäller den ekonomiska politiken lägger sig Dilma Rousseff i mitten. Det blir alltså fortsatt business-as-usual i ett land med explosionsartad tillväxt, explosionsartat ökade koldioxidutsläpp och som dessutom seglat upp som en stor oljenation. Att trycka gasen i botten i en värld på randen av klimatkaos är inte en hållbar utveckling för någon, och allra minst för de fattiga.

Varför överlåta utvecklingen i marknadens händer när den så flagrant har visat sig blind inför klimathotet?

Ingen missunnar Brasilien utveckling. Men det finns andra vägar att gå.