I diskussionerna efter Första maj-firandet har termen ”rosornas krig” använts flitigt. Undertecknad var till exempel med i TV4:s ”Veckans politik” igår och huvudfrågan var just huruvida LO och S befinner sig på kollisionskurs.

Bakgrunden är följande: 24 april presenterade LO-ekonomerna ett stimulanspaket på 70 miljarder kronor som skulle kunna skapa runt 100 000 nya arbetstillfällen. Väldigt få medier gav idén någon uppmärksamhet, trots att förslaget var skarpt och intressant. (Dagens Arena var ett givet undantag, vi var på den relativt glest befolkade presskonferensen).

LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson petade därför in förslaget i sina Första maj-tal i Sundbyberg och på Norra Bantorget. Resultatet blev att ”Kålle” stal en hel del rubriker med en nyhet som egentligen var skåpmat. Stefan Löfven fick omedelbart frågan om vad han tycker om stimulanspaket i den storleksordningen, som även skulle rucka på överskottsmålet. ”Den regel som finns sedan tidigare, den ska ligga kvar. Överskottsmålet över en konjunkturcykel viker vi inte ifrån”, svarade Löfven nere i Malmö där han talade på Första maj.

”Rosornas krig” var fött. Men jag tror att det snarare handlar om kontrollerad skuggboxning.

Att S-ledningen inte alls skulle ha känt till LO:s planer på att föreslå ett stimulanspaket håller jag för ytterst osannolikt. Relationerna mellan LO-ledningen och den ”fantastiska fyran” som leder S (Löfven, Andersson, Damberg, Jämtin) måste bedömas som mycket goda. Det gäller såväl de gamla Metallkompisarna Stefan och Kålle som respektive staber. Jag tror snarare att S välkomnar att LO återigen tar större plats i debatten.

Och är den bild som vi får arbetarrörelsen just nu så olycklig? Löfven och Andersson presenterar en seriös vårmotion och tar ansvar. LO och Karl-Petter Thorwaldsson låter mycket, slirar på vänsterhjulet, men ser till att det finns idéer och visioner till vänster i svensk politik. På så vis får S också en vänsterpunkt att förhålla sig till i debatten; det ankare som V och Jonas Sjöstedt inte har lyckats bli. Kanske är det en smart strategi när mittenväljarna ska vinnas. Kanske har snacket gått så här:

”Vi kan inte bli mer trovärdiga än Reinfeldt och Borg vad gäller ekonomin. Så vi bryter ut jobbfrågan, borgarnas största misslyckande, och skapar en EU-tävling i lägst arbetslöshet. Då kan vi illustrera att Sverige inte alls är bäst i klassen. Sedan får Kålle köra lite på vänsterhjulet så framstår vi som ansvarstagande – med extra fokus på jobb och utbildning. Skål!”.

Det kan visa sig bli en framgångsrik strategi. Min egen farhåga handlar dock om utvecklingen i Europa just nu. Jag upplever det som om pendeln svänger snabbt mot just den politik som LO föreslår. Nedskärningspolitiken har nått vägs ände. I Sverige står Assar Lindbeck, Kjell-Olof Feldt och Göran Persson i kö för att berätta att överskottsmål och gamla ekonomiska tvångströjor knappast kan vara heliga i en tid när Sverige har massarbetslöshet och arbetslösheten i EU slår rekord. 10,9 procent av Europas medborgare saknar arbete just nu – bland ungdomar är siffran osannolika 24 procent.

Och minns att det är Anders Borg som har privilegiet att dra på en valbudget och anpassa sig – i grevens tid – till den europeiska utvecklingen. Faran med att vara tvåa på bollen är ämnet för Björn Elmbrants ledare här på Dagens Arena i morgon.

Den ska du inte missa. För även det inte är ”rosornas krig” som vi bevittnar, så kan intern skuggboxning leda till att motståndaren får in ett riktigt tungt slag.