Statliga Vattenfall investerar 13 miljarder kronor i att bygga ut kolkraften i Tyskland och öppna ett dagbrott för brunkol. Att kolverken är en smutsig energikälla är välkänt för de flesta, kolkraft släpper ut mer koldioxid sett till alstrad energi än både olja och naturgas. Det hindrar inte Vattenfall från ytterligare investeringar i brunkolen.

Utsläppen kommer öka med 4,5 miljoner ton koldioxid per år när utbyggnaden vid kolkraftverket Boxberg står klar – ett kraftverk som redan i dag släpper ut 15,2 miljoner ton koldioxid per år. Vattenfall lyckas ännu en gång manifestera bilden av företaget som Europas värsta miljöbov.

”Det är inte brunkolet som är problemet utan koldioxiden” säger Vattenfalls Europachef Tuomo Hatakaa om satsningen. Men det är en sanning som haltar – drömmen om ”ren kol” är långt ifrån verklighet. Möjligheten att kunna lagra koldioxid, så kallad CCS-teknik, är ännu i utvecklingsstadiet och är inte möjligt att ta i bruk förrän om tidigast tio–femton år.

Till den långa utvecklingstiden för koldioxidavskiljning och lagring kommer en radda nya problem. Robert Bryce, forskare vid Manhattan Institute slår hål på myten om lagring som en effektiv miljölösning i en debattartikel i New York Times. Att fånga in koldioxiden är en energiintensiv process och innebär att effektiviteten minskar med 28 procent – kolkraft som energikälla framstår då inte som lika intressant. För att transportera bort koldioxiden krävs många mil av ledningar och därefter lagringsutrymmen. Det är enkelt att föreställa sig de protester som kommer att höras när beslut ska fattas om var dessa ledningar ska dras och var lagringen ska ske.

Trots detta slår alliansregeringen ett slag för CCS-tekniken i ett utspel om den klimatpolitik som de borgerliga tänker driva om de vinner valet i september. Borgerliga politiker kramar kortsiktiga och ohållbara lösningar. Här kan man undra om inte Vattenfalls satsning på smutsig energi och ännu större utsläpp också blir den sista spiken i kistan för alliansens “miljöparti” Centern, vars ledare Maud Olofosson i positionen som näringsminister har ett tungt ansvar för kolinvesteringarna. Hon får allt svårare att stå för någon som helst trovärdighet – förra veckans kärnkraftsomröstning var ännu ett talande exempel.