Martin Schibbye på jakt efter Dawit Isaak i Eritrea.

Journalisten Martin Schibbye gästar intervjupodden och pratar om sin nya bok där han söker Dawit Isaak.  Men han berättar även om besvikelsen över den kommande filmen om hans egen fängelsetid.

Martin Schibbye är känd för de flesta efter att ha fängslats under ett uppdrag i Etiopien och tillbringat 438 dagar i fängelse. Hans nya bok handlar om en annan välkänd fängslad svensk journalist, Dawit Isaak.

–Boken föddes ur en frustration. Här har vi nu i 18 år sett den här bilden på Dawit Isaak, och räknat dagar som han suttit fängslad. men vem var han egentligen? Och vad vet vi egentligen om det land som håller honom fången?

Den vanligaste frågan numera kring Dawits öde tycks vara huruvida han överhuvudtaget lever. Martin Schibbye är kluven till frågeställningen, men försöker också själv besvara den i boken.

– Jag landar i att han är vid liv. Jag förstår att den frågan måste ställas, samtidigt som den ändå har en underström av att dödförklara honom, och att det är upp till den som ska svara på frågan att visa att han inte är död. Och då menar jag att vi har gjort honom en otjänst. Som lekman kan man ju inte dödförklara människor hursomhelst. Dawits största skräck måste ju vara att folk inte tror att han lever längre.

Boken innehåller många vittnesmål och skildringar från människor som känt Dawit Isaak. Men är även ett försök att skildra landet Eritrea, och inte minst de konflikter som påverkat den unga staten. Konflikter som går rakt igenom befolkningen, inte minst hos den stora diaspora som landet har, men även rakt genom Dawits egen familj.

Martin Schibbye har rest i Dawits fotspår i så väl Sverige som i Eritrea, dit han beviljats journalistvisum, något få har lyckats med. Och han har också brottats med frågan om att förhålla sig neutral till en regim som vill visa upp sig på bästa sätt.

Boken innehåller många vittnesmål och berättelser, men en av de mer udda ingångarna handlar om att Martin Schibbye får upp ögonen för den man som begick de så kallade Ikea-morden och nu sitter inspärrad för dubbelmord i ett svensk fängelse. Det visar sig nämligen att förövaren är eritrean.

– Plötsligt läser jag om en eritreansk fånge som vill avtjäna sitt straff i Eritrea, och som begärts utlämnad. Och då tänker jag, herregud här finns ju en jättemöjlighet att använda sig av. Ibland kan man ju bli nästan besatt av en fråga, och här såg jag en möjlig lösning. För första gången vill Eritrea ha något som vi har. Men svenska diplomater var väldigt tydliga med att i Sverige gör vi inte så, vi behandlar inte människor som brickor i ett spel.

I podden berättar Martin Schibbye även om de kluvna känslorna inför den kommande filmen som bygger på boken som han och Johan Persson gav ut om händelserna och fängelsetiden i Etiopien.

– Som journalist är ju film inte mitt medium. Man sysslar med fakta, inte fiktion, men då när vi fick frågan 2013 kände jag ett väldigt ansvar för de som satt kvar i fängelset. Att sätta en filmstrålkastare på det fängelset och på dem kändes verkligen motiverat eftersom det löfte vi hade gett var att berätta.

Att se filmen var inte odelat positivt, berättar han.

– Jag har ju en film när jag stänger ögonlocken och det är väl ingen som kan göra något som motsvarar den. Jag vill vara respektfull mot de som lagt månader och år av sina liv för att berätta den här historien, samtidigt som jag ändå måste markera vad jag inte känner igen mig i. Det är ju speciellt att bli film, och det var jag inte helt beredd på. När produktionen frågade vad jag var mest rädd för så svarade jag att det var att de lokala journalisterna skulle strykas ur handlingen. Och tyvärr så hände det också. Det kan jag tycka är sorgligt, men det är samtidigt deras val, deras produktion. Boken finns ju ändå alltid där.

Filmen skildrar en verklighet i Etiopien för åtta år sedan, poängterar Martin Schibbye som menar att allt har förändrats i landet. Det sitter inte längre några journalister fängslade i Etiopien, samtidigt som han betonar att utvecklingen på längre sikt är mycket avhängig vårens val. Att filmen till slut blev av är han dock glad för.

– Det är klart att det är en ynnest att få sin bok filmatiserad. Men det som gjorde ont när man såg filmen var att jag inte kände igen fängelset alls. Och när jag frågade regissören varför han gjort fängelset så mörkt, med påhittat våld, så var svaret att de visat filmen för en testpublik som tyckte fängelset var för snällt och därför dragit till det lite. Och det är ju ett konstnärligt val som de får stå för, där jag hade valt annorlunda. Men i det stora hela är det ändå förstås fantastiskt med en filmstrålkastare på den här regionen.

Du hör hela intervjun här: