Porträttbild på Jonas Nordling infälld i en bild av ett tomt hus, med sliten faluröd färg i ett vinterlandskap
Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling har en tanke om landets alla ödehus. (Bilden är ett montage) Foto: Hsvall / Pixabay

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar landets alla tomma hus. Och funderar på vem som äger dessa. Egentligen.

Det är lätt att glömma hur Stockholms innerstad hade tomma, förfallna bostadshus. Men det är tvärtom inte länge sedan, jag minns flera av dem. (Trots min ringa ålder…). Och jag påminns än mer efter att ha bläddrat i den kommande boken Ockuperat! som Verbal snart ger ut. Husockupationer av åsidosatta bostadshus i centrala Stockholm var inte helt ovanliga fram till början av 90-talet. Att hitta ett förfallet tomt bostadshus i Stockholms innerstad idag är inte riktigt lika lätt. Vilket kanske i sig inte är dåligt utifrån ett resursutnyttjande. Men framför allt är det förstås ett bevis på att det rent ekonomiskt är vansinne att hålla ett hus tomt på en bostadsmarknad som Stockholms. Du tjänar inget på att låta ett hus i A-läge förfalla.

Så ser det dock inte ut i många andra delar av landet. Var och en som åkt bil genom Sverige lär ha noterat alla tomma ödehus.
Visst, det har alltid funnit övergivna byggnader, och få saker kittlar väl vår fantasi som bortglömda platser. Dagens Sverige erbjuder på det viset ett eldorado för historiker som Jan Jörnmark, författare som Sven Olov Karlsson eller bloggar som denna.
Men det är en sak när de tomma husen står bortglömda på en plats dit ingen längre tar sig. Vemodigt, men kanske inte mycket mer än så. Annat är det med tomma hus som står i tätorter och byar där folk fortfarande bor.

I många fall har fallfärdiga hus blivit alternativ för den som inte får en plats på en alltmer stängd bostadsmarknad, men även i de fallen finns det få uppsidor i långa loppet. Och när husen sedan lämnas vind för våg i en miljö där grannar fortfarande finns, där de varje morgon möts av ett sönderfallet ödehus på andra sidan vägen, så antar jag att det påverkar dem som bor där. Och så ser det ut på många orter i dag.

Sedan länge har det funnits stöd för att riva tomma hyreshus, men det används uppenbarligen alltmer sällan. När det gäller enstaka ödehus tycks det helt saknas strukturer, åtminstone på statlig nivå. Det är kommunala angelägenheter. Många kommuner har också börjat med att kartlägga sina tomma hus, framför allt för att bedöma deras värde ur ett bostadsförsörjningsperspektiv. På något vis börjar vi kanske inse att de där tomma husen är en gemensam utmaning.

Journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström skrev 1939 pamfletten Vem äger ditt hus (på uppdrag av Hyresgäströrelsen). Hans budskap var att dåtidens påvra bostadsstandard till viss del kunnat skapas på grund av en felaktig bild av ägarskapet. Att husen sågs som en privat angelägenhet. ”Ditt hus äges av Sverige, av det svenska samhället”, konstaterade dock Nordström och menade dessutom att det kollektiva ägandet vilade på dubbla grunder. Det fanns en ekonomisk grund för att hävda ett gemensamt ägande, genom det allmännas bostadssubventioner i olika former. Men framför allt fanns det en moralisk grund utifrån ”den kontroll över landets bostäder, som riksdagen lagfäst och som alltmer kommer att utrota det hittills rådande privata vinstmomentet i bostadsproduktionen och som har slutligt mål: folkets sundhet, hälsa och fullt utvecklade effektivitet.”

Synen på hemmets härd som den privata borgen hotades inte på något sätt av ett mer kollektivt synsätt på boendet, menade Nordström: ”Nej! Tvärtom! Men den uppfostras, och därmed stärkas den.”
Visst, Nordström verkade i en tid där han kunde beskriva utvecklingen så här:
”Det är ju helt enkelt ett nytt Sverige som skall vara vårt mål, ett Sverige som ständigt skall lysa och tindra för vår inre blick, ett Sverige som vi skola våga hoppas något av, ett Sverige som vi inte bara skola »älska» på det vanliga konventionella poetiska sättet, med vackra ord döljande en ruskig verklighet, utan där vi, vilket betyder oändligt mycket mer, skola kunna trivas och arbeta som aldrig förr, tillsammans och till det helas gagn.”

Vid närmare eftertanke skulle nog i och för sig ovanstående kunna yttras av de flesta politiker även idag. Men kan de fylla orden med en realistisk förhoppning om en bättre framtid? För Nordström handlade det om att rycka upp Lort-Sverige och bostadseländet med rötterna. Att få 30-talets medborgare att till slut lämna sin medfödda ”slav-mentalitet”.
Jag tror att det växer fram en annan sorts mentalitet i en bygd där husen står tomma och förfallna, en mentalitet som är minst lika skadlig för vårt gemensamma samhällsbygge. Och därmed en fråga för oss alla. Så där hade Lubbe rätt, även de tomma husen äger vi tillsammans.

För dig som går igång på bostadspolitik kan jag för övrigt rekommendera helgens intervjupodd där Marie Linder, ordförande i just Hyresgästföreningen, får förklara vilken roll de spelar i Januariavtalets politiska landskap. (Alla våra poddar hittar du för övrigt här.)
Och om du fortfarande inte prenumererar på vårt nyhetsbrev så rekommenderar jag det starkt. Det är det enda sättet att säkerställa att du tar del av allt vi publicerar. Det kommer kostnadsfritt, sju dagar i veckan. i din mejlbox. (Läs mer här)
Och slutligen: Det enda sättet att säkra denna redaktions fortsatta existens hittar du här. Tack för ditt stöd!

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör