Dagens Arenas gästkrönikör Fanny Nilsson skriver om förlossningsvård och muttan som politik. Foto: Brandy Saturley / Flickr

»Bebisen är redan ute, i famnen på barnmorskan. Men livmodern slutar inte blöda. Svimma inte nu, svimma inte nu.« Vår gästkrönikör Fanny Nilsson skriver om den politiska kvinnovården.

Blodet väller ut över de gröna operationsdukarna. Det droppar ner på mina nya sneakers. Förlossningsläkarnas ansikten är delvis täckta av munskydden men deras blickar är stressade. Bebisen är redan ute, i famnen på barnmorskan. Men livmodern slutar inte blöda. En stor, röd, pumpande muskel, plötsligt avbruten i sitt kraftiga arbete av skalpellen. Svimma inte nu, svimma inte nu. Annan kirurgi var aldrig såhär blodig. Men gravida kvinnor har också en buffert för det här, en extra liter blod i omloppet. En liter som nu täcker hela operationsbordet.

Det är kvällen den 8 mars för två år sedan, jag sitter omskakad på läkarexpeditionen efteråt och tittar på de intorkade röda stänken på mina skor. Förlossningsläkaren håller en utläggning om kvinnor och vård som jag inte riktigt tar in. Plötsligt spänner hon ögonen i mig.

­– Alla är rädda för att prata om det här. Men det är politik. Muttan är politik.

Successivt under kursens gång klarnar det. Våldtäktsmottagningen, hur lagstiftningen inte är anpassad efter det fysiologiska svaret som sker vid starkt fysiskt hot. Att vem som drabbas av livmoderhalscancer är strikt korrelerat till klass. De stora bristerna i vården efter förlossningsskador. Att det tar i genomsnitt åtta år att få diagnos för det behandlingsbara smärttillståndet endometrios. Men också den stora desinformation som sker av hormonskeptiker och ovetenskapliga hippies kring p-piller. Att som feminist och läkare under utbildning få komma in i kvinnovården var omskakande.

Vad är ens ”kvinnovård”? Å ena sidan är det alltihop kring barnafödandet, å andra sidan de sjukdomar som drabbar äggstockar, livmoder och … ja, muttan. Därför är det intressant att göra en jämförelse med det närmaste man kommer ”mansvård”, nämligen urologi. Som bakgrund kan det vara intressant att veta att stor del av grundforskningen kring fysiologi, och därmed vår förståelse av kroppen, är gjord på män. Vita män i lumpen. I flera bra böcker har Karin Johannisson skrivit om detta, den kvinnliga kroppens outforskade mark.

I en studie publicerad 2017 av tusen svenska kvinnor som genomgått kirurgi för olika gynekologiska besvär visade forskare att en väldigt liten andel fick information om hur det kunde påverka deras sexuella liv eller blås- och tarmfunktion. Det kan jämföras med den stora och självklara diskussion kring erektion, utlösning och kisseri som föregår all prostatakirurgi. ”I prostatacancervården är vi så fixerade vid erektionsförmågan att man nästan glömmer bort grundsjukdomen”, som en urolog uttryckte det. Standardiserade formulär, obligatoriska kvalitetsmått och nervsparande kirurgi är urologernas vardag för att bevara männens livskvalitet.

Men kvinnor hamnar ibland också hos urologen, eftersom de har en blåsa. Forskaren och läkaren Carin Sjöström har i en studie från förra året visat att svenska kvinnor får sämre vård för tidigt stadium av blåscancer jämfört med män. Kvinnorna i studien fick inte behandling för sin cancer i samma utsträckning som männen, och de äldre än 75 år hade en sämre överlevnad när läkarna avstod att behandla. Då forskarna jämförde män och kvinnor som fick behandling var överlevnaden lika.

Att leva i en jämställd relation, att få vara en yrkesarbetande mamma eller att välja ett normöverskridande utseende är alla ideologiska strider mellan feminister och konservativa. Att ha sämre chans att överleva sin cancer för att man råkar ha en mutta är däremot svårt att snacka bort. Hur objektivt medicinska vi än tror att vi är, smyger sig samhällets föreställningar in i våra bedömningar och behandlingar. Och det är helt enkelt politik.

Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som läkare i akutvården.