Med a-kassan som gisslan

Nästa år firar a-kassans maxbelopp, 680 kronor om dagen, tioårsjubileum. För tio år sedan innebar den ersättningen att nästan åtta av tio arbetslösa fick ut 80 procent av sin tidigare lön. Sedan dess har det runnit en del inflation, produktivitets- och löneökningar under broarna. I dag innebär ersättningen att endast en av tio får ut 80 procent av den tidigare lönen.

Eftersom taket i a-kassan har legat stilla i tio år innebär det i realiteten att det har sänkts. Närmare bestämt så har inflationen ätit upp ett värde motsvarande hundra kronor om dagen, eller 2 000 kronor i månaden, för de arbetslösa.
– Det är inte alls djärvt att tro att den här låga nivån är en bidragande orsak till att 1,4 miljoner av arbetskraften har valt att stå utanför a-kassan, säger Melker Ödebrink, kanslichef vid A-kassornas samorganisation till Sveriges Radio Ekot.

När regeringen Reinfeldt tillträdde år 2006 stod 700 000 människor i arbetskraften utanför a-kassan. Sedan dess har antalet alltså fördubblats. Men den låga ersättningen är inte hela svaret.

Regeringen har också konstruerat medlemsavgiften i a-kassan så att den i praktiken fungerar som en regressiv skatt. Det vill säga: Ju fattigare du är, desto högre blir avgiften. Ta ett företag som Scania. Civilingenjören i kontorsbyggnaden i Södertälje betalar 90 kronor i månaden, medan arbetaren vid linan betalar 390 kronor i månaden.

Skillnaden beror dels på att a-kassan är kopplad till arbetslösheten i branschen – ju högre arbetslöshet desto högre avgift. Dels handlar det om att avgiften helt sonika har höjts. Tidigare betalade alla mellan 90 och 100 kronor i månaden.

Förutom att det kostar mer har diverse regeländringar gjort att det är mycket färre arbetslösa som i dag har rätt till a-kassa. Sedan 2006 har andelen halverats, från 80 till 40 procent. ”Fortsätter nuvarande nedgångstakt sjunker andelen ersättningstagare till knappt en tredjedel nästa år och till mindre än en fjärdedel år 2012”, skriver Arbetsförmedlingen som varnar för att a-kassan ”är på väg att förlora sin betydelse”.

Regeringens förändringar drabbade främst låginkomsttagarna. Och det är också den här gruppen – som har störst arbetslöshetsrisk och skulle ha mest nytta av a-kassan – som i högst utsträckning lämnat a-kassan sedan 2006.

Många som gått ur a-kassan gjorde det helt enkelt eftersom de inte hade råd att vara kvar. Det kostar till exempel 725 kronor i månaden att vara medlem både i facket och a-kassan om man är anställd inom hotell- och restaurang. Det är en kostnadsökning med drygt 150 procent sedan regeringen tillträdde. Och det i en bransch med en snittlön på 19 000 före skatt och där drygt en tredjedel arbetar deltid.

725 spänn om du får ut 10 000 och har ett par kids, hyra och/eller lån. Det är rätt saftigt.

Man måste ha klart för sig att attackerna mot a-kassan inte är någon perifer del av regeringens politik som grundar sig i någon diffus borgerlig antifacklig ryggmärgsreflex. Attackerna mot a-kassan är såväl stommen som nyckeln till ett mycket större politiskt projekt än vad som undsluppit alliansföreträdarnas läppar.

A-kassan är verktyget för att betvinga fackföreningsrörelsen. Genom a-kassan kan man sänka ingångslönerna i redan lågbetalda yrken. Genom a-kassan kan man skapa en ny låglönemarknad, en ny klass av tjänstehjon. Genom a-kassan kan man slå sönder anställningstryggheten.

Genom a-kassan kan man skikta den irriterat hoptryckta svenska lönestrukturen.

Något ljushuvud bland ungmoderaterna i kompisgänget kring Reinfeldt-Borg-Littorin måste någon gång ha insett att a-kassan var fackföreningsrörelsens akilleshäl. Och fackföreningsrörelsen var just den fula fluglort som förstörde de rena linjerna i Anders Borgs nyliberala kartbok.

Samma ljushuvud insåg säkert att om man vinner regeringsmakten har man faktiskt makten att börja vända och vrida i det a-kassesvärd som går rakt in i det fackliga hjärtat. Det är ju faktiskt staten som sätter reglerna och finansierar en stor del av kalaset. I övrigt framstod de fackliga skyddsvallarna av organisering, lagparagrafer och allianser med arbetsgivarna som irriterande solida.

Det fanns bara ett sätt.

Föga överraskande var försämringarna av a-kassan det första som den borgerliga regeringen gjorde efter valsegern år 2006. Skumpan hann knappt bli avslagen innan man greppade a-kassesvärdet – och det med en ilska och frenesi som byggts upp under åratal av frustrerad oppositionspolitik.

Sedan dess blöder facket ymnigt.

Finansministern har nu signalerat att regeringen kan tänka sig att höja taket i a-kassan – men bara om fack och arbetsgivare gör upp om en rörligare arbetsmarknad.

När Anders Borg nu åter fattar greppet om a-kassesvärdet har han las i skottgluggen. Just det, den lag om anställningsskydd som regeringen så hjärtskärande innerligt har lovat att värna.

Tillfället är noga valt. Just nu sitter tjänstemännen, genom PTK, och omförhandlar sina omställningsavtal med Svenskt Näringsliv. I den förhandlingen ligger turordningsreglerna på bordet. Och eftersom tjänstemännen har högre snittlön än arbetarkollektivet så har deras medlemmar förlorat mest på det frysta taket i a-kassan.

Tjänstemännen har också mindre att förlora på att turordningsreglerna försvinner. Ofta har tjänstemän så specialiserade arbetsuppgifter att varje anställd ändå bildar sin egen turordningslista vid neddragningar. Dessutom har tjänstemännen genom åren förhandlat till sig relativt stora resurser för omskolning, vidareutbildning och matchning.

Men förhandlar tjänstemännen bort turordningsreglerna ökar det politiska trycket på arbetarkollektivet. Och arbetarna har mycket mer att förlora.

Att få sparken med utsliten rygg efter 35 år som vårdbiträde på Carema utan mer än en gymnasieutbildning i ryggen är ingen höjdare. För dessa människor är las ofta den avgörande skillnaden mellan arbete (inkomst) och arbetslöshet (fattigdom).

Med a-kassan som gisslan fortsätter regeringen att föra Sverige tillbaka till klassamhället.