Arbetarrörelsens Tankesmedja publicerar i dag en rapport om de politiska skiljelinjerna i Stockholm och Göteborg. De två städernas budgetar har analyserats och – föga förvånande – går det att se rätt så förväntade skillnader i politiken. Konstigt vore annars.

Mot slutet av rapporten blir läsningen dock långt mer intressant. Frågan om varför Socialdemokraterna går dåligt i ”medelklassen” ställs. Rapportförfattaren Anne-Marie Lindgren menar att den relativt stora (och dessutom växande) urbana medelklassen är resursstark, välutbildad, etablerad i sociala nätverk och har stort självförtroende.

Det är människor som klarar sig rätt bra undan nedskärningar i socialförsäkringarna och gynnas av den ekonomiska krisens låga räntor. Människor som ställer höga krav på skola, barnomsorg och infrastruktur, men har en så pass trygg livssituation att tillgången på sådan kommunal service inte ses som politiska krav, utan självklarheter.

En sådan beskrivning av medelklassen är vare sig ny eller särskilt kontroversiell. Men det intressanta är att borgerliga politiker, enligt rapporten, svarar mot en sådan världssyn med en politik som beskriver kommunal service som rationell förvaltning. Något som appellerar mer till storstadsmedelklassen, än den politiska vänsterns klassbetonade rättvisepolitik.

Samtidigt svarar Stockholmsborgerligheten mot medelklassens ofta citerade krav på gemensamt finansierad välfärd, genom att låta välfärden vara just gemensamt finansierad (medan utförarna i större utsträckning blir privata aktörer).

Att Socialdemokraterna i ett sådant politiskt klimat skulle vinna röster med en politik som fokuserar på sociala orättvisor förefaller osannolikt. Men det är på samma gång svårt att tänka sig en socialdemokratisk variant av servicepolitiken. Förslaget om butlers i tunnelbanan från 2010 års valrörelse var svårt att ta på allvar.

Arbetarrörelsens Tankesmedja föreslår att Socialdemokraterna utvecklar miljöpolitiken – ett politikområde som kräver omvälvande systemförändring, samtidigt som medelklassen är med på noterna. Något som kanske förklarar varför Miljöpartiets största valframgångar 2010 skördades i Stockholm.