Ledare Det finns en rad saker i Coronakommissionens rapport som Sverige måste lära av, inte minst för att det kommer fler kriser.
Det vore synd om Coronakommissionens slutrapport hamnade i medieskugga, nu mitt i Rysslands invasion av Ukraina. Epoken efter kommunismens fall som präglades av optimism, frihet och demokratiska framgångar är nu definitivt över. Orosmolnen har funnits där länge. Vi går nu in en mer dyster, konfliktfylld och problematisk era.
Och just dessa dagar avslutar Coronakommissionen sitt arbete.
Visserligen borde den ha fått längre tid på sig, pandemin är inte riktigt över än. Men nu är Coronakommissionen här. Och vi gör klokt i att läsa den med öppna ögon.
Kommissionen konstaterar inledningsvis att den svenska linjen var ett klokt vägval, det vill säga att vi bestämde oss för råd och rekommendationer istället för hårda restriktioner. Medborgarnas frihet bör inte begränsas mer än nödvändigt. Många andra länder inskränkte medborgarnas frihet och stängde in människor i sina hem. Överträdelser bötfälldes. Det svenska större och vidare folkhälsoperspektivet vägledde vägvalet. Det var på många sätt vettigt.
Den svenska strategin var inledningsvis valhänt
När pandemin nu förhoppningsvis är inne i en slutfas kan vi också konstatera att de svenska dödstalen inte sticker ut jämfört med andra jämförbara länder. Kritikerna av den svenska strategin som ville stänga ner mer har i detta avseende inte fått rätt. Tvärtom. Om vi tittar på överdödlighet under pandemin har Sverige klarat sig bättre än de flesta andra länder i Europa.
Men, frågan är fortfarande varför Sverige haft högre smittspridning och dödstal än våra nordiska grannländer, som ju valde hårda ”lockdowns”. Är förklaringen den svenska mer mjuka nedstängningen byggd på rekommendationer? Eller berodde skillnaden på att smittspridningen i Sverige från början var större?
Införandet av restriktionerna i de nordiska länderna skedde ungefär samtidigt, även om Sverige var någon dag efter och inte hade lika starka rekommendationer som i våra nordiska grannländer, i varje fall till en början. Men det är ändå fråga om marginella skillnader. De konkreta effekterna i form av hemarbete och distansering var ändå på en likvärdig nivå oavsett vilken strategi de olika länderna valde. Därför är det troligt att de studier som visade att smittspridningen i ett tidigt och kritiskt läge var mer omfattande i Sverige är en förklaring till varför Sverige drabbades hårdare och att många liv gick till spillo.
Det hindrar inte att den svenska strategin inledningsvis var senfärdig och valhänt. Det var mycket fokus på data på smittspridningen, det vill säga evidenskravet. Kommissionen talar om att en försiktighetsprincip i stället borde ha väglett regeringens överväganden.
Indikationerna från exempelvis Kina och Italien vittnade ju om vilken fara coronaviruset utgjorde, och med tanke på den snabba spridningen där borde det ju varit uppenbart att Sverige och alla andra länder också skulle få en lika stor samhällsspridning av viruset.
Detta är en viktig lärdom.
Det var mycket lugnande besked från Folkhälsomyndigheten i början. Vilket också satte bilden av krishanteringen och den efterföljande debatten. Även om det förmodligen är tveksamt om smittspridningen hade kunnat lindras, mer än marginellt.
Kommissionen menar också att regeringen inledningsvis lutade sig för mycket mot Folkhälsomyndigheten. I ett senare skede tog politikerna kommandot på ett annat sätt. Den här frågan illustrerar politikens försvagning och juridifiering under senare tid, och kanske också politikens och partiernas dåliga självförtroende.
Självständiga myndigheter har en lång tradition i Sverige som tjänat det svenska samhället väl. Men i en demokrati är det regeringen som ska sända tydliga signaler till sina myndigheter, som verkar inom lagens råmärken och utifrån regeringens förordningar.
I det här fallet var det till en början som om regeringen, till skillnad från i andra länder, utförde och klubbade Folkhälsomyndighetens rekommendationer till punkt och pricka. Politikerna bör inte vara ett transportkompani för experterna utan förhålla sig rationellt till kunskap och samtidigt också uppvisa en förmåga att göra övergripande och politiska bedömningar, som de företrädare för medborgarna våra folkvalda ju är.
På samma sätt förhåller det sig med den decentraliserade offentliga förvaltningen med flera demokratiska nivåer, när det kommer till fördelningen av ansvar mellan stat, landsting (som bedriver sjukvård) och kommunerna (som organiserar äldrevården, som i sin tur är uppdelad på en uppsjö av kommunala och privata utförare). Modellen är i vanliga fall, när det inte är kris, effektiv och rationell och har en förmåga att anpassa sig till en föränderlig verklighet och lokala förhållanden, något en centraliserad modell ofta inte har.
Men i en kris som en livshotande pandemi krävs någon form av samordnad krisledning av en helt annan kaliber. Det är också talande att Sverige från början inte kunde få fram en strategi om vi ska bära ansiktsmasker i exempelvis kollektivtrafiken. När regeringen och Folkhälsomyndigheten väl satte ned foten var det för sent och efterföljandegraden var mycket låg. Socialstyrelsen fick ansvaret att få fram ansiktsmasker, med begränsad framgång.
Det är fortfarande en skandal att vi inte hade några krislager och att personalen i sjukvården och äldreomsorgen inte hade tillgång till skyddsutrustning. Testningen och smittspårningen lämnar mycket i övrigt att önska. Ja, listan kan säkert göras längre. Men visst, även andra länder fallerade på många av dessa punkter eller i andra avseenden. Sverige var kort sagt inte förberett för en kris av det här slaget. Andra länder var inte heller förberedda. Världen var inte förberedd.
Frånvaron av en krisledning i Statsrådsberedningen är därvidlag också talande och problematisk. I en nationell kris av det här slaget behövs en samordnande och delvis också ledande funktion i statens centrum, och måste därför förläggas direkt under statsministern. Det här skrev vi på Dagens Arena redan i maj 2020. For the record.
https://www.dagensarena.se/opinion/demokrati-ar-inte-expertstyre/
Sverige har genomgått flera smärtsamma kriser under senare år, som Estonia, tsunamin och Coronapandemin. Hanteringen av dem var inte perfekt. Det är förvisso lätt att vara efterklok. Men det är också klokt att lära sig av misstagen. För kriser lär det bli fler av.
Nu när skuggorna från Ukraina faller över oss.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
