Vi måste vinna striden om asylrätten

Sveriges mobilisering vid höstens och vårens flyktingmottagande visar på en sak: vi klarar det igen. 

Slaget är förlorat. I dag röstar riksdagen om regeringens förslag att under tre år kraftigt begränsa möjligheten för människor på flykt att få uppehållstillstånd i Sverige.

Regeringen kommer att vinna omröstningen. Men striden om asylrätten, den måste vi vinna.

Förändringarna är dramatiska. Den tillfälliga lagen innebär att människor som får skydd i Sverige inte längre kommer att få permanenta uppehållstillstånd och möjlighet att andas ut i Sverige. I stället får alla tillfälliga tillstånd. En minoritet, de som får skydd enligt FN:s flyktingkonvention, får tillstånd i tre år. Det stora flertalet, de som får skydd som alternativt skyddsbehövande, får tillstånd i bara tretton månader. Alternativt skyddsbehövande, som utgjorde över 50 procent av de som fick skydd i Sverige 2015, förlorar rätten till familjeåterförening. Det stänger en av de viktigaste lagliga vägarna för flyktingar till Sverige, och stympar asylrätten. Nio av tio syrier kommer att mista rätten till familjeåterförening. Och vad är skydd värt, om din familj finns kvar i landet du flytt ifrån, eller i ett läger längs vägen?

Reglerna för vem som ska få skydd i Sverige är byggda på internationella konventioner och avtal. Artikel 14 i deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948, FN:s flyktingkonvention från 1951, Europakonventionen, EU:s skyddsgrundsdirektiv. Ett destillat av mänsklig erfarenhet och moral. Men den svenska asyllagstiftningen är också ett direkt resultat av många människors strävanden och kamp. Församlingar som engagerat sig för hungerstrejkande i kyrkosalen, skolklasser som mobiliserat för klasskompisen som hotats av utvisning, fotbollsföreningar som ställt upp, systrarna på Alsike kloster. Läkare och barnpsykiater, journalister. Facebook-grupper och namninsamlingar, gode män och juridiska ombud.

I höstas mobiliserade tiotusentals frivilliga, på Centralen i Stockholm, på Posthusplatsen i Malmö, på boenden för transitflyktingar och överallt i landet där det som kallades flyktingvågen sköljde upp skyddsökande på en välkomnande strand.

Slaget är förlorat. Trots att remissinstanser som Röda Korset och Rädda Barnen varnat för de grymma humanitära följderna, fackförbunden larmat om hur lagen ökar utsattheten på arbetsmarknaden, och myndigheter som Arbetsförmedlingen beskrivit de förödande konsekvenserna för integrationen, har regeringen låtit rädslan vara rådgivare. De upprepar »Vi vill inte tillbaka till hösten 2015«.

Det var en tuff höst, och utmaningarna är stora. Klassrummen är överfulla, och grupprummen används redan. Bostadsbristen är akut, och varje gnutta av den urstarka tillväxten kommer att behövas för att skapa jobb åt alla nyanlända.

Men bilden av hösten 2015, och av våren 2016, är ändå bilden av ett land som stod pall. Vi kollapsade inte, systemen höll. Inte minst för att kvinnorna i övre medelåldern, samhällets stöttepelare, ryggraden i föreningarna och erfarenheten i de kommunala förvaltningarna, kavlade upp koftärmarna och löste uppgiften. Inte för att få höra »dit ska vi aldrig mer«. Utan för att framtiden ska kunna säga med tillförsikt: »vi klarar det igen«.