Tillväxt Sverige är i skriande behov av en ny tillväxtberättelse. Daniel Lind lindrar sin politiska depression med brittiskt nytänkande.
En av de främsta fördelarna med mitt jobb är möjligheten att – ibland – hinna läsa och begrunda vad och hur ekonomer, andra samhällsvetare och politiker diskuterar i vår omvärld. En konsekvens av den här möjligheten är tydlig: den internationella utblicken skapar ett andrum som bidrar till att jag lättare kan hantera det vanligtvis larviga svenska debattklimatet – både i termer av samhällsekonomisk analys och politisk diskussion.
Ett exempel på den här – för demokratin inte oväsentliga – sjukan uppstår när det är dags för regeringen att sprida kännedomen om reformerna i den kommande budgeten. Den långa raden av pressutspel börjar, som du vet, någon månad före offentliggörandet och tar sig allehanda former. Regeringens syfte med detta är så klart att under så lång tid som möjligt framställa sig och sin politik i så positiv dager som möjligt, genom att plocka ut och framhäva olika enskildheter i budgeten.
Detta sker till priset av att väljarna inte kan se eller förstå helheten – så länge som journalistiken inte lyckas destillera, kontextualisera och på djupet ifrågasätta de inövade talepunkterna. Äpplen blandas med päron, som blandas med apelsiner. Besparingar framställs som satsningar. Smått framställs som stort. Stort framställs som smått. Långsiktiga resursökningar blåses upp genom att presenteras som årssatsningar. Den reform som bedöms vara allra smaskigast för väljarna blir lösningen på alla problem. Svåra frågor skjuts medvetet så långt in i framtiden att ingen kan överblicka kostnader eller konsekvenser.
Rör sig på fel spelplan
Ett av de områden där den här liturgin är som allra mest påtaglig rör Sveriges framtida tillväxt – hur vi genom fler arbetade timmar och genom en högre produktionsvolym under dessa timmar får den gemensamma kakan att växa. Det vi vanligtvis får oss till livs är att en regelförenkling hit och en ”bidragssänkning” dit är den enda vägen framåt. Sänker vi inkomstskatten med 67 kr per månad kommer tillväxten att nå oanade höjder.
Du förstår inriktningen. Problemet med dessa förslag är inte främst den konkreta utformningen, utan att de rör sig på fel spelplan. Det handlar om fel storheter. Om vi vill att tillväxten varaktigt ska förbättras måste vi titta åt andra håll. Ett exempel på ett sådant alternativt synsätt, som dyker upp allt oftare i vår omvärld, representeras av den brittiska ekonomen Nicholas Stern. Tack vare sin framgångsrika yrkeskarriär hade han förra månaden förmånen att i tre föreläsningar presentera sin vision av hur de kommande 2-3 decenniernas tillväxtberättelse bör formuleras (som du kan se här, här och här).
Luta dig därför tillbaka och jämför den här visionen med det politiska samtalet och den politiska dagordningen i Sverige.
Vår ekonomiska utveckling kan inte diskuteras på ett för mänskligheten fruktbart sätt utan att vi blottlägger våra personliga värderingar om hur vi anser att ekonomin och samhället bör organiseras. Etik och ekonomi hänger intimt samman. Vår moraliska skyldighet i dag är, inte minst i spåren av klimatkrisen, att säkerställa att kommande generationers livsbetingelser på jorden är minst lika goda som vi har i dag. Den här skyldigheten innebär att vi måste agera kraftfullt och skyndsamt. Tillsammans.
Det vi måste bryta med är den smutsiga tillväxt som sedan andra världskriget har varit mycket framgångsrik i att öka världens produktion och varor och tjänster, men som samtidigt har skapat en klimatkris och ohållbara inkomstskillnader inom länder. Den enorma förmögenhetskoncentrationen är varken moraliskt försvarbar eller ekonomiskt gynnsam. Den naiva marknadsfundamentalism som har präglat de senaste decennierna har i flera avseenden reverserat den positiva utveckling som etablerades under de första decennierna efter andra världskriget. Stödet för demokratin och tilliten till våra gemensamma institutioner har minskat.
Begränsa marknadens misslyckanden
I de kommande decenniernas tillväxtberättelse måste därför staten ges en tydligare roll. BNP-måttet kommer fortsatt att vara viktigt, men vill vi fånga in mänsklighetens utveckling måste vi fortsätta att bredda vårt synsätt.
Statens aktiva roll hämtar stöd i ett stort antal marknadsmisslyckanden vi ser i verkligheten. Det betyder inte att staten ska äga allt och alla, men den visar vägen och skapar strukturer som bidrar till att styra världen i riktning mot det vi måste göra – att ställa om i en grön och socialt hållbar riktning. Genom att begränsa marknadsmisslyckandena kan staten förbättra ekonomins funktionssätt och bidra till högre tillväxt. Rätt utformad industripolitik är klok politik.
Men grunden för den här nya tillväxten är den oväntat snabba tekniska utvecklingen och de snabbt fallande priserna på grön teknik – och som därmed, och delvis tack vare statligt stöd, har bidragit till en begynnande transformering av ekonomin. Den här resan måste fortsätta och intensifieras. Teknikutvecklingen tycks även fortsättningsvis styra oss i rätt riktning, men ska vi klara den omställning som krävs måste investeringarna öka markant. Och vi har råd. Det handlar om några procent av BNP samtidigt som de här investeringarna kommer att öka tillväxten och därmed minska statsskuldens andel av BNP. Att inte genomföra detta investeringslyft är dålig nationalekonomi.
För att det här investeringslyftet ska få full effekt krävs att vi omvärderar vår syn på ett lands produktiva kapital. De kapitaltyper som skapar tillväxt är inte bara maskiner/byggnader och de anställdas kompetens, utan även det naturliga och sociala kapitalet. Definitionen av det produktiva kapitalet måste därför breddas. Centralt är att alla kapitaltyper i samhällets balansräkning värderas korrekt och utvecklas i rätt riktning. I den nya tillväxtberättelsen krävs att det naturliga kapitalet och rättvisefrågor på ett helt annat sätt integreras i den ekonomiska analysen och politiken.
För att komma dit, och därmed lägga grunden för den gröna, investerings- och innovationsdrivna och inkluderande ekonomin, måste vårt ekonomiska tänkande utvecklas – bort från statiska jämviktsmodeller till modeller, och ett tänkande, som lägger mycket större fokus på marknadsmisslyckanden, samhällstransformation, strukturomvandling och staten som en aktiv riktningsgivare och möjliggörare. Marknadsekonomins starka krafter ska tillåtas driva ekonomin så mycket som möjligt, men måste styras och regleras i riktning mot det vi vet måste ske.
Är journalistiken redo?
Teknikutvecklingen har gått mycket snabbare än vad vi trodde för några decennier sedan – och det finns goda möjligheter att detta kommer att fortsätta, särskilt om politiken bidrar genom att putta den i rätt riktning. Men klarar vi av att revidera det ekonomiska tänkandet och ta det politiska ansvar som krävs? Är det politiska systemet redo att axla det ledarskap som krävs för att den nya tillväxtberättelsen ska kunna realiseras? Är journalistiken redo att lämna Twitterhets, skendebatter, personliga oförrätter och meningslösa framtidsgissningar? Är de politiskt magra, medelklasskramande feelgood-journalisterna redo att tona ner sina personliga varumärken?
För svenskt vidkommande är jag politiskt depressiv. Vi har enorma möjligheter som land, men vi är på god väg att spela bort vår starka position. Det är flera rörelser som i samverkan drar oss i den riktningen. Några av de gemensamma nämnarna är, förutom samtalsklimatet som sådant, kunskapsförakt, nationalism och kortsiktighet. Lägg till detta misstron mot den oberoende statsförvaltningen och en övertro på den oreglerade marknadens – ekonomiska och moraliska – primat. Förmågan att på ett rationellt sätt styra landet är på väg att gå förlorad.
Den bruna populismen och det naiva marknadstänkandet leder oss inte framåt. De hindrar oss från att på allvar anträda vägen mot den gröna, inkluderande och högproduktiva ekonomi som måste utgöra basen för kommande decenniers svenska tillväxtberättelse. Nu rör vi oss i stället i riktning mot mer dogmatism och ett smalare egenintresse.
Vi behöver mer av kunskapsbaserade samtal om våra gemensamma problem och hur vi ska uppnå det vi måste uppnå. Beskattning av ISK-konton, bidragstak, stramare sjukskrivningsregler och en snålare a-kassa är fel storheter, på fel spelplan. Det fackliga Sverige borde därför ta ledningen i försöken att börja prata om rätt saker, på rätt sätt. Bjud in motparter till ett gemensamt och öppet arbete om vilka prioriteringar som bör göras när det kommer till det investeringslyft som Sverige behöver. Samtala, diskutera och blottlägg mål- och värderingskonflikter. Ge och ta. Gå till politiken med en gemensam prioriteringslista. Visa för politiken att politik är på riktigt och att verkligheten spelar roll. Bidra till återkomsten av politisk eftertänksamhet och långsiktighet.
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
