Vad är vi redo att offra för att hindra Brexit?

De konservativas storseger i det brittiska valet innebär att vi snabbt närmar oss ett helt nytt läge i debatten om EU:s framtid – även i Sverige.

David Camerons upplägg verkar vara att i första hand försöka pressa fram en kraftig begränsning av EU:s roll inom till exempel arbetsmarknad och rättsfrågor. Det är frågor där EU:s regler ofta kolliderar med den brittiska högerns syn.

I andra hand kan Cameron tänka sig en omförhandling av de egna medlemskapsvillkoren med fler undantag och speciallösningar. Tories står bland annat under hård press från ytterhögern i UKIP att begränsa rörligheten från fattigare EU-länder.

Folkomröstningslöftet är dock ett vågspel med höga insatser. Cameron vill nog ha kvar britterna i EU. Det vill även Labour – även om deras interna EU-debatt lär bli tuff efter valförlusten.

Att Storbritannien ska stanna i EU vill också näringslivet, liberalerna och de skotska nationalisterna. Frågan är dock om ens alla dessa ihop kan övertyga den EU-negativa brittiska opinionen i ett medielandskap där mycket få skildrar EU seriöst. Brittiska tabloider är ökända för sina falska skrönor om EU.

Samtidigt förbereds en inre EU-reform av EU-kommissionens vice ordförande, holländske socialdemokraten Frans Timmermans. Inriktningen är tydlig – minska EU:s makt att detaljreglera.

En sådan översyn av EU:s beslutskompetens är väl motiverad efter 60 år. Problemet är att den ständigt utökade beslutsmakten i grunden beror på att samhället har blivit mer gränslöst. Allt fler politiska och ekonomiska frågor går inte att lösa inom nationalstatens ram.

Frågan är vad som kan skalas bort utan att Europas förmåga att hantera viktiga gränsöverskridande problem förstörs. Camerons våta dröm är ett EU som BARA är frihandel och avreglerad inre marknad. Men hur många delar den drömmen?

Ska vi ta bort EU:s förmåga att skydda anställda som rör sig över gränserna, ska vi avstå från krav på varor, tjänster och miljö för att ge större frihet för företagen – men sämre skydd för konsumenterna? Ska vi, bara för att britterna har ett problem, försämra EU:s arbetsmarknad och förmåga att gemensamt bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet?

Frågan blir extra svår därför att en större EU-reform, och även en mera rejäl omförhandling av de brittiska medlemsvillkoren, kräver fördragsförändring. En sådan är alla EU-politikers mardröm, särskilt i länder som brukar folkomrösta om förändringar.

Utmaningen blir inte mindre av att det parallellt förs en het debatt om att stärka EU:s roll i den ekonomiska politiken. En gemensam valuta som bara bygger på gemensam penningpolitik och centralbank funkar inte. För att euron ska fungera menar tunga krafter att EU behöver samordna finanspolitiken – mer koordination på skatteområdet, bankunion, mer muskler att investera och kanske rentav en mer gemensam statsskuldshantering.

Risken är uppenbar att fler EU-skeptiska partier kommer att kräva omförhandling och folkomröstning även hos dem. Slutet kan bli ett EU som delas upp i å ena sidan euroländer som vill fördjupa det ekonomiska samarbetet och å andra sidan den övriga periferin. Då får vi ett ”2-speed Europe” med ett A-lag och ett B-lag.

Mycket snart kommer frågan till oss: Vad vill Sverige? Hur vill vi reformera EU? Kan vi tänka oss att omförhandla britternas medlemskapsvillkor för att undvika brittiskt utträde ur EU?

Göran Färm, f d EU-parlamentariker (s)