Den dag jag möter mina barnbarn vill jag kunna stå rakryggad. Kunna berätta för dem hur många vi var som vägrade låta rasismen normaliseras. Som vägrade ge vika för rasisterna.
Jag tänker ibland på mina barnbarn. Allt oftare nu.
Än så länge har jag inte ens några barn. Kanske skaffar jag inga heller. Men tanken på att barnbarnen en dag ska ställa mig till svars gör det enkelt att hålla ryggen rak. Att inte tappa huvudet. Inte glömma bort skillnaden mellan rätt och fel.
Nu ekar stöveltrampen i Europa. Även Sverige har skickat rasister att representera oss i EU-parlamentet. Det finns bara sorg och ilska i mig. Jag somnar dagen efter valet och undrar om vi hade kunnat göra något annorlunda. Säkert hade vi det.
Att inte tro att vi hade kunnat göra annorlunda – göra ännu mer, är ju att ge upp.
Två dagar senare går jag på manifestationen mot rasism. Det är tusentals människor där. Det formuleras slagord och strategier. Ilska blandas med hopp. En av talarna säger till oss att ”Vi ska bära varandra”. Där värmer solens strålar min nacke. Där känner jag mig varken ensam eller uppgiven.
Och jag tänker på mina barnbarn.
Vad jag ska svara dem när de frågar vad vi gjorde det valet när rasisterna och fascisterna sänkte en mörk skugga över Europa.
Jag tänker på alla dem som kommer behöva berätta hur de valde sida inför valet. De som ska förklara för sina barnbarn hur de tog strid för rasisternas rätt att sprida propagandalögner på reklamaffischer. Hur de inte stod upp för EU-migranters rätt till ett värdigt liv.
De människor som gömde sig bakom ord om det skulle innebära ”ett hot mot yttrandefriheten” om inte alla fick köpa sig en annonsplats och skriva vad helst hen ville för lögner. Fast de precis som deras barnbarn vet, att yttrandefriheten aldrig har handlat om rätten att köpa reklamtavlor.
Jag tänker på de som sa åt oss att stanna hemma. Som kommer behöva berätta hur de valde att inte protesterade när rasister och nazister intog gator och torg i landet. De ska se sina barnbarn i ögonen och i stället förklara hur de valde att skriva en ledartext eller en facebookuppdatering om hur fel antirasisterna gjorde som sa ifrån.
Jag tänker på alla de som efter valet har sagt att rasisterna är i princip lika extrema som de partier som gick till val på att försvara kvinnors rätt till sin egen kropp, för ett mer rättvist Europa och för en förändrat klimatpolitik. Jag undrar hur deras barnbarn ska kunna förstå den här tidsandan. Där fascister i den vanliga debatten kunde jämföras med feminister och miljöaktivister.
Jag tänker på mina barnbarn.
De ber mig att räta på ryggen. Påminner mig, när jag i korta stunder tvivlar över vår antirasisiska strategi, att jag snart ska se dem i ögonen.
Att jag då ska berätta hur många vi var som vägrade låta rasismen normaliseras. Som stod där med ryggen bortvänd. Som organiserade oss. Som var vårdpersonal, brandmän och brevbärare mot rasism. Som fortsatte kalla rasister för rasister.
När jag möter mitt barnbarns blick finns inga tvivel. Då vet både du och jag vad som är rätt. Och vad som är fel.
Så ställ dig upp nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
