När jag möter vården som anhörig ser jag hur onormalt det är. Hur orimligt det är. Den fantastiska vården ska inte vara beroende av att vårdpersonalen tvingas att bli övermänniskor.
På andra sidan blir jag både rädd och ledsen.
Jag brukar inte lyssna på de som säger att ”det är nyttigt att stå på andra sidan ibland”, men jag inser att det gör något med mig. Ger mig en anledning till att säga att vi gemensamt måste betala. För den utveckling som pågår nu gör mig både ledsen och rädd.
För ett tag sedan upptäckte en människa jag tycker väldigt mycket om en knöl i magen. Jag har jobbat med sådana knölar i magen. Sett hur det ofta gått bra, och ibland väldigt dåligt. I mitt huvud spelades alla dåliga scenarion upp. Jag sa till henne, att det brukar gå bra.
Det gick någon vecka. Hon ringde mig och meddelade att provsvaren såg bra ut, men hon lät ändå orolig på rösten. Jag kände hur det fladdrade i mig, men svarade att bra prover är ju bra. Strax efter gjorde hon nya undersökningar. Hörde av sig för att berätta att det inte verkade farligt. Men i rösten var det något som skavde. Jag sa så högt jag kunde, att det är bra, att det inte är något farligt.
Hon opererades och allt gick bra. Vi besökte henne på sjukhuset. Hon hade ont, men hon log. Knölen var borta. Hon var kvar. Hon sa, det här är något fantastiskt. Den här vården, som jag har fått, måste komma alla till del. Hon berättade hur sjuksköterskan hade lyssnat och trott på hennes rädsla för nålar. Hur narkossköterskan hade hållit i hennes hand hela vägen. Hur läkarna hade förklarat och förstått vad som skrämde hennes mest.
Jag är ofta stolt över mitt yrke och mina kollegor. Jag har alltid haft tusen anledningar att vara det. Men det var någonstans där, i min känsla av att vara anhörig och hennes upplevelse av vad bra vård är, som jag också blev rädd och ledsen.
För jag undrar hur länge till vi kommer ha en sådan vård. Vars målsättning är att se och möta varje patients enskilda behov. Som hinner hålla i den räddes hand. Hinner torka den ledsnas tårar. Hinner möta den sjukas frustration och ilska.
På den vårdavdelningen där hon låg, hade de samma dag som hon opererades nio överbeläggningar. Patienterna trängdes i korridorer och dagrum i väntan på operation och besked. Den fantastiska sjuksköterskan som tog hand om henne, började sitt pass klockan sju på morgonen, jobbade kvar till halv tio på kvällen, för det fanns inte tillräckligt med folk. En annan var inne på sin lediga dag.
Det är klart att det egentligen inte är någon nyhet för mig. Att det är så här det ser ut i vården. Jag har haft patienter som fått ligga i korridorer, på sjukhusets vind och i läkarexpeditionen för att vi egentligen inte haft plats för dem. Jag har fått hundratals sms om att det fattas personal och fler än en gång stannat kvar när vi insett att kvällspersonalen inte kommer räcka till. Men man vänjer sig. Normaliserar det. Trivs med sitt jobb. Känner att man ändå, trots ganska dåliga förutsättningar, kan göra en skillnad.
Men när jag sitter där på anhörigstolen så ser jag hur onormalt det är. Framför allt hur orimligt det är. Den fantastiska vården ska inte vara beroende av att vårdpersonalen tvingas att bli övermänniskor. Den fantastiska vården ska det här samhället gemensamt ta ansvar för att betala för. På nyheterna pratar de om sänkta skatter och att riskkapitalet ska driva vården framåt. I mitt bröst fladdrar det till igen.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
