Timbros rapport om Tesla är ett lågvattenmärke

I en ny rapport kräver Timbro begränsningar av strejkrätten – bland annat ingrepp i grundlagen. Så långtgående förslag bör utgå från verkliga och allvarliga problem. Men de hot Timbro målar upp existerar inte, skriver German Bender i en analys av rapportens brister.

Ett av de mest beundransvärda inslagen i Tesla-strejken är de omfattande sympatiåtgärderna. Sammanlagt nio svenska fackförbund och tre nordiska har solidariskt ställt sig bakom IF Metalls försök att få till ett kollektivavtal för de anställda på Teslas verkstäder i Sverige.

Men inte alla tycker att sympatiåtgärder är en värdefull del av den svenska modellen. Vissa borgerliga debattörer har krävt begränsningar av löntagares rätt att stödja varandra genom sympatiåtgärder. En av de mest högljudda har varit tankesmedjan Timbro.

För en dryg vecka sedan publicerade Timbro en rapport med sju förslag på hur de anser att den fackliga strejkrätten (alltså inte bara sympatiåtgärder) bör begränsas.

Förslagen är uppseendeväckande.

Förödande kritik

De sju förslagen i rapporten skulle göra det mer eller mindre omöjligt för svenska fackförbund att strejka. Bland annat vill Timbro riva upp Sveriges grundlag, där strejkrätten skyddas, för att omöjliggöra konflikter som den nu pågående mot Tesla.

Jag ombads kommentera rapporten på ett seminarium där även arbetsrättsjuristen och forskaren Erik Sinander från Stockholms universitet deltog i panelen. Seminariet blev en ofrivillig fadäs för Timbro, underhållande skildrad av Annie Croona i Dagens ETC.

Under seminariet framförde både Erik Sinander och jag förödande kritik mot rapporten. Sinanders kritik tog fasta på en lång rad juridiska sakfel, missförstånd av gällande rätt, missvisande formuleringar och selektiva urval. Hans analys är väl värd att ta del av och har publicerats i tidskriften Lag & Avtal.

Själv tog jag under seminariet fasta på andra brister i rapporten, som jag tänkte gå igenom i det följande.

Min utgångspunkt är att långtgående reformer av det slag som Timbro föreslår bör ha grund i verkliga och allvarliga problem. Så är det dock inte – tvärtom. Timbro föreslår lösningar på problem som inte finns. Låt oss titta närmare på rapportens tre huvudargument.

För det första hävdar Timbro att konfliktreglerna gör att strejker eskalerar snabbt och att konflikter har blivit ett stort problem på svensk arbetsmarknad.

Det stämmer inte.

Strejker och sympatiåtgärder är inte bara oerhört sällsynta i Sverige, de är dessutom oftast korta och begränsade till sin omfattning. I förhållande till arbetskraftens storlek har de nordiska länderna sedan 2010 haft ungefär 20 gånger fler strejkdagar – och Tyskland nästan åtta gånger fler.

I själva verket är alltså svenska fackförbund extremt ansvarstagande och måttfulla i att använda strejkrätten. Så pass måttfulla att de ibland får kritik för det från de egna leden.

För det andra påstår Timbro att konflikterna avskräcker utländska investeringar. Det påståendet saknar grund. Timbro hänvisar i till en enkätundersökning bland utländska företag i Sverige, som genomförts av Business Sweden år 2018 och 2023.

Men om man faktiskt går till källan och läser vad som står där, så visar det sig att den inte stödjer Timbros argument.

Frågan som ställs i Business Swedens enkät gäller om företagen anser att ”förekomst av strejker och andra produktionsstörningar” [min kursivering] talar emot utländska investeringar. Frågan är alltså ställd så att den inte går att använda för det Timbro hävdar.

Med tanke på att perioden mellan de två mätningarna (2018 och 2023) var ovanligt förskonad från strejker, är den rimligaste tolkningen att det är just ”andra produktionsstörningar” som företagen oroar sig för – inte strejker.

Dessutom uppger 82 procent av företagen att de planerar att expandera i Sverige, en andel som ökat sedan undersökningen 2018. Så i den mån man är oroad över produktionsstörningar tycks det inte leda inte till minskat investeringsintresse.

Vidare skriver Business Sweden i rapporten att ”de utländska direktinvesteringarna i Sverige uppgick till 512 miljarder kronor år 2022, vilket är nära tre gånger så mycket som året innan och den i särklass högsta noteringen någonsin”.

Man konstaterar också att Sverige år 2022 var den främsta marknaden i Europa för utländska investeringar och hamnade på nionde plats globalt.

Business Sweden sammanfattar: ”De årsvisa utländska direktinvesteringarna i Sverige har historiskt fluktuerat i takt med konjunkturläget, men de senaste åren har Sverige gått emot strömmen och noterat stora utländska investeringar även då Europa som helhet har gått svagt.”

Företagen positiva till kollektivavtal

Det visar sig alltså att Timbros egen källa är belägg för motsatsen till det Timbro hävdar. Den svenska marknaden skrämmer inte alls bort utländska investerare, utan är en av världens mest attraktiva.

Jag menar att en viktig orsak till detta är just det som Timbro vill rasera: vår stabila partsmodell, som ger en fredlig arbetsmarknad, konstruktiva och pålitliga fackförbund (och arbetsgivarorganisationer), och förutsägbara arbetskostandsökningar.

För det tredje menar Timbro att fackförbund tvingar företag att teckna kollektivavtal som de inte vill ha. Detta motsägs i hög grad av en forskarstudie som publicerades för fem år sedan av Svenskt Näringslivs Arbetsmarknadsekonomiska råd, under ledning av Lars Calmfors.

I studien fick företag med kollektivavtal svara på om de fortsatt skulle vilja ha kollektivavtal om fackets möjligheter att tillgripa stridsåtgärder försvagades. En klar majoritet (61 procent) svarade ja och bara 15 procent svarade nej. Forskarna konstaterade att detta ”talar för en övervägande positiv inställning till kollektivavtalen”.

Företag med respektive utan kollektivavtal fick också ta ställning till fyra positiva och sju negativa påståenden om kollektivavtal. Bland båda grupperna av arbetsgivare fann forskarna att det var ”slående att företagen i mycket liten utsträckning håller med om de negativa påståendena”.

Det tycks alltså inte som om arbetsgivare överlag är negativt inställda till kollektivavtal.

Givetvis finns det företag som inte vill ha kollektivavtal. Det går i många fall alldeles utmärkt. I dag är hundratusentals företagare (företrädesvis små- och medelstora företag) avtalslösa och de utsätts inte för varsel av fackförbund.

Men i vissa – ovanliga – fall är det motiverat att pressa bolag till kollektivavtal, även om de inte vill ha det. Tesla är ett sådant fall, av skäl som jag förklarade i en krönika tidigt i konflikten.

Utöver svagheten i Timbros tre grundläggande argument är själva premissen för rapporten logiskt inkonsistent – den håller inte ihop. Å ena sidan hävdar Timbro att sambandet mellan konfliktnivå och konfliktregler är svagt eller obefintligt. Men å andra sidan vill man skärpa konfliktreglerna i syfte att få ner konfliktnivån, så man anser tydligen ändå att ett samband finns.

Hur ska Timbro ha det?

Sammantaget går det inte att dra någon annan slutsats än att skärpta konfliktregler är en ideologisk fråga för Timbro – inte en pragmatisk fråga med förankring i verkligheten. Timbro har velat inskränka konflikträtten i alla tider och oavsett strejknivån.

Det skulle hedra Timbro om man vore öppen med detta och förklarade varför. Först då kan vi ha en ärlig och saklig diskussion.

German Bender, utredningschef på tankesmedjan Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan