Delar av den mediala borgerligheten lever i villfarelsen att svenska fackföreningar är skadliga för näringslivet och samhällsekonomin, trots att såväl forskning som evidens talar emot det. Dags för ledarsidorna att göra hemläxan, skriver German Bender.

I den pågående konflikten mellan elbilstillverkaren Tesla och svensk fackföreningsrörelse har en av världens tyngsta näringslivstidningar nu tagit ställning. Financial Times ledarsida skriver:

”Musk och hans företag bör anpassa sig till den svenska modellen, som är välfungerande, snarare än att den svenska modellen ska anpassa sig till Musk.”

Financial Times står normalt inte på fackets sida, men dess redaktion har uppenbarligen kunskap och omdöme nog att förstå att länder kan vara framgångsrika på väldigt olika sätt.

Vi lever inte längre på 1980 och 90-talen, då politiker som Margaret Thatcher, Tony Blair, Bill Clinton och Carl Bildt kom undan med paroller som ”There Is No Alternative” (TINA) eller ”den tredje vägens politik”.

Där lever man fortfarande i 1990-talets nyliberala luftslott 

I dag finns överväldigande forskningsstöd (exempel: 1, 2, 3, 4, 5, 6) för att reglerade marknadsekonomier med starka fackföreningar lyckas vara såväl innovativa och konkurrenskraftiga som relativt socialt jämlika. Det är bara att titta på de nordiska ländernas placeringar i rankningar över de mest innovativa, företagsvänliga, ekonomiskt fria och konkurrenskraftiga länderna i världen.

Att Financial Times har förstått detta framgår tydligt i ledartexten:

”Den samarbetsinriktade nordiska arbetsmarknadsmodellen har visat sig vara positiv för industrins produktivitet och bidragit till att arbetskraften blir mer anpassningsbar och villig att anamma ny teknik – vilket gör modellen gynnsam även för arbetsgivare.”

Den kunskap och det omdöme som Financial Times visar prov på har dessvärre inte nått somliga svenska ledarsidor. Där lever man fortfarande i 1990-talets nyliberala luftslott. Framför allt gäller det Dagens Industri och SvD. Ett axplock av den senaste tidens rubriker ger en tydlig antydan om tonläget:

”Svagt att inte vilja ändra konfliktreglerna”

”Tesla visar att bolag inte kan lita på facket”

”Om att Tesla slåss för alla företags frihet”

”Rätt av Tesla att utmana fackens världsbild”

”För många drabbas av LO:s maktkamp”

”Teslastrejken är ett symptom på fackligt misslyckande”

”Frihet skapade Tesla, inte kollektivavtal”

Och så min favorit: ”Staten måste tygla facket”. När Dagens Industris ledarskribenter vill att staten kliver in vet man att upprördheten är stor.

Men det finns undantag. Dagens Nyheter menar att ”Klarna borde inte snegla på USA, Tesla borde snegla på Sverige”. Expressen skriver att ”Egot Musk kör sönder den svenska modellen”. Barometern konstaterar att ”Tesla bryter mot svensk tradition” och Jönköpings-Posten anser att det vore ”Förödande om Tesla vinner”.

Samhällsdebattens ekonomisk-politiske skiljedomare Lars Calmfors sätter i sin DN-kolumn ner foten på fackets sida, med den klickvänliga rubriken: ”Om jag hade Elon Musk som chef skulle jag vilja ha ett kollektivavtal – för att sova gott om natten”.

Calmfors krönika är som vanligt sober och forskningsbaserad. Bland annat gör han upp med det förlegade tankegods som fortfarande frodas på vissa borgerliga ledarsidor:

”Möjligheterna till sympatiåtgärder är unikt stora i Sverige. I diskussionen om partsmodellen på 1990-talet ansåg många – även jag – att detta skapade en stark obalans till fackens favör. Men i dag med en, särskilt på arbetarsidan, mycket lägre facklig organisationsgrad är läget delvis ett annat. Och omfattande sympatiåtgärder framstår som mer berättigade om det finns en rädsla hos ett företags anställda att delta i strejkaktioner.”

”Man bör också komma ihåg att många länder med mer restriktiva regler om stridsåtgärder, genom lagstiftad så kallad allmängiltigförklaring, gör kollektivavtalet i en bransch bindande för alla företag där.”

Kanske beror Calmfors omsvängning också på hans egen forskning. I en omfattande företagsenkät genomförd före drygt fem år sedan av Svenskt Näringslivs Arbetsmarknadsekonomiska råd under Calmfors ledning, fick arbetsgivare med respektive utan kollektivavtal ta ställning till fyra positiva och sju negativa påståenden om kollektivavtal. Bland båda grupperna av arbetsgivare fann forskarna att det var ”slående att företagen i mycket liten utsträckning håller med om de negativa påståendena”.

Företagen med kollektivavtal tillfrågades också om de fortsatt skulle vilja ha kollektivavtal om fackets möjligheter att tillgripa stridsåtgärder försvagades. En klar majoritet (61 procent) svarade ja och endast 15 procent svarade nej. Forskarna konstaterade att detta ”talar för en övervägande positiv inställning till kollektivavtalen”.

Problemet med de som kräver inskränkt konflikträtt är inte att de saknar legitima skäl eller goda avsikter. De kan mycket väl ha bådadera. Om man utgår från att de inte har dolda avsikter och därmed talar mot bättre vetande, vill säga.

Problemet är att många som ger sig in i debatten saknar konsekvenstänkande – eller snarare tänker fel om konsekvenserna. Det tyder på att de inte förstått hur den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar, vilket leder till förenklade och rent felaktiga resonemang om de följdverkningar som förändringar i systemet skulle få.

Som Medlingsinstitutets Irene Wennemo säger i en intervju med Lag & Avtal, är det till exempel ”verkligen inte självklart att tuffare konfliktregler skulle leda till färre konfliktdagar”.

Det finns en rad andra risker med försvagade fackförbund, som Anders Kjellberg och jag beskrev i en debattartikel i SvD nyligen.

Många borgerliga ledarskribenter lever alltjämt i villfarelsen att svenska fackföreningar är skadliga för näringslivet och samhällsekonomin. Det försvårar en saklig debatt.

Att de ska uppdatera sig om forskningsläget är kanske för mycket begärt. Men de kanske kan ta till sig mer lättlästa versioner? En bra början är då att läsa Lars Calmfors krönika och Financial Times ledare.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan