Debatten om »huskvinnan« uppstår inte i ett vakuum utan är ett tecken i en konservativ tid. Men att frivilligt ge upp sin självständighet innebär att betala ett högt pris – om inte nu så senare i livet.
En av höstens märkligaste kulturdebatter har handlat om den så kallade »huskvinnan« . Själva det obehagliga begreppet (se »husblatte«, eller tyvärr i en ännu vidrigare kontext, »housenigger«) populariserades nyligen i en artikel av DN-reportern Greta Tjurfjell.
Tydligen är huskvinnor personer i pk-generationen som tröttnat på politisk radikalism och istället efterfrågar kvinnlig undergivenhet och raff-set i Mad Men-inspirerade hemmiljöer.
»Det kommer inte att skada någon annan om jag har vissa konservativa böjelser i mitt privatliv. Men jag undrar någonstans om det kommer att skada mig«, frågar Greta Thurfjell i ett anfall av klarsynthet.
De enkla meningarna gör mig bestört och lite upprymd. För svaret är förstås ja. Vilket Thurfjell innerst inne vet. Eller har den nya generationens genuspedagogiska uppväxt trots allt inte varit särskilt effektiv? Här finns i så fall mycket att göra.
Konservativ längtan innebär nämligen inte bara att leva sin dröm om att iförd rosa bäddkofta baka cupcakes.
Oftast leder den bara till fler av de dåliga val som kvinnor redan gör (eller tvingas göra), som att stanna hemma längre med barnen när de är sjuka, jobba deltid för att hinna göra en större del av hushållsarbetet eller ta ut större delen av föräldraförsäkringen.
Konsekvenserna av de här påstått individuella valen ser vi runt omkring oss varje dag i form av kvinnofattigdom, framför allt bland pensionärer. Nyligen publicerade data från SCB visar att svenska kvinnor bara har 76,6 procent av männens sammanräknade förvärvsinkomster och att vi därför i genomsnitt kan räkna med att kvittera ut ungefär 68 procent av männens pension.
Yngre »huskvinnor« är kanske lyckligt ovetande om de här riskerna; tids nog blir det dags att betala för okunnigheten.
Det låter som en liten skillnad, men i praktiken blir den katastrofalt stor. I verkliga livet kan den till exempel innebära skillnaden mellan en hyfsat bekväm tillvaro med bil eller kanske fritidshus, och en tillvaro på marginalen. Och det är inte bara i pensionsåldern vi drabbas.
Även yngre kvinnor som väljer att lämna sitt äktenskap kan tvingas uppleva hur de pengar som hushållet som helhet drog in under småbarnstiden, rinner iväg med den som helhjärtat satsade på karriären. Yngre »huskvinnor« är kanske lyckligt ovetande om de här riskerna; tids nog blir det dags att betala för okunnigheten.
Men en korkad kulturspaning gör ingen trend. Så hur passar DN-artikeln ihop med tidsandan?
De senaste månaderna har högerdebattören David Eberhard åter fått medieuppmärksamhet genom att hävda att lönediskrimineringen är en myt och genusteorier är kvacksalveri. Dags att avskaffa feminismen. Från andra – men lika konservativa – håll kommer krav på ändrad abortlagstiftning och återinförande av sambeskattning.
Och samma höst – medan vi som bäst firar att den kvinnliga rösträtten fyller 100 år – väljer DN alltså att ge reaktionen en röst.
Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
