ledare Med retorik om välfärd vill SD locka kvinnliga väljare – men med sin politik vill de ha kvinnorna tillbaks till det ojämställda 1950-talet.

Visste du att Sverigedemokraterna har motionerat om att återinföra en frivillig sambeskattning, vars avskaffande 1971 brukar räknas som vår tids största jämställdhetsreform?

Nej, jag trodde väl inte det. Diskussionen om jämställdhet ligger på is i Sverige 2018. Precis som runt om i Europa växer de konservativa och nationalistiska krafterna sig starkare och tvingar partierna, framför allt på högerkanten, att anpassa sig till deras agendor.

Höstens val verkar därför domineras av säkerhet, kriminalitet och integration, även om klimatet har seglat upp som ett resultat av rekordsommarens alla naturkatastrofer.

Ett parti går otippat mot strömmen. Sverigedemokraterna med sin majoritet av manliga sympatisörer – om bara män fick rösta skulle SD vara det största partiet – har enligt journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius bytt strategi.

Sedan ett par år tillbaka flirtar man med de kvinnliga väljarna, bland annat genom att försöka lansera sig som ett välfärdsparti.

I rapporten Antifeministerna – Sverigedemokraterna och jämställdheten (Arena Idé) som presenteras idag, tittar Lodenius närmare på partiets familjepolitik. Den visar sig dölja en utpräglat antifeministisk agenda.

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva att ett blaskigt uppkok på socialkonservativ retorik från förrförra seklet togs emot som seriös politik.

Resultatet av granskningen gör mig både förbannad och rädd, för jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva att ett blaskigt uppkok på socialkonservativ retorik från förrförra seklet togs emot som seriös politik.

De skarpa förslag som döljer sig bakom Jimmie Åkessons gulliga prat om att uppmärksamma kvinnor i låglöneyrken, handlar alla om att vrida tillbaka klockan till 1950-talet.

Förutom att återinföra sambeskattningen (vilket skulle innebära att det åter skulle löna sig för den i familjen med högst inkomst, det vill säga mannen, att öka sin arbetstid, och för den som tjänar minst, det vill säga kvinnan, att minska sitt förvärvsarbetande,) vill SD ändra abortlagen, utöka vårdnadsbidraget, motverka kvotering, ta bort »pappamånaderna« och drastiskt dra ned på alla medel som går till genusforskning och genuspedagogik.

Allt under en täckmantel av att det handlar om att öka valfriheten.

Så resonerar ofta moderna konservativa partier, i alla fall i Europa. Och SD, skriver Lodenius, är idag det mest konservativa och antifeministiska av alla svenska partier. Vilket tyvärr verkar ha gått journalistkåren förbi.

Typiskt nog är det kvinnorna inom SD som gör de mest flagrant avslöjande uttalandena. Linnéa Cortés, Ungsvenskarnas jämställdhetspolitiska talesperson, skrev till exempel i en debatt på Nyheter24:

»Jag kan alldeles utmärkt tala om mig själv, vilket jag gör när jag säger att jag inte är feminist och jag kommer fortsätta ta de kränkta männens strid.«

De kränkta männens strid.

Snacka om att lägga korten på bordet.

I en enda mening visar Cortés vad SD egentligen är, och alla politiska analytiker som de senaste åren har misslyckats med att förstå det, kan slänga sig i väggen.

De kränkta männens parti.

Smaka på den beteckningen och fundera sedan på hur det kommer att drabba just dig om Sveriges enda öppet misogyna parti vinner stort i höst.