Det är nu det händer

söndagskrönikan Den som vill stoppa mäns våld mot kvinnor måste också knäcka ojämställdheten. Det kvinnohat som synliggjorts handlar ytterst om makt, skriver Veronica Palm.

Ännu en 1 maj då vi inte kan gå ut och manifestera vår glädje och kamp. Himla trist. För ärligt talat, ett digitalt förstamajtåg är inte speciellt roligt. Jo, visst får chansen att höra både parti- och LO-ordförandens tal. Men via en skärm och jag är trött på skärm, innerligt trött på att möta människor över skärm.

Glädje och kamp däremot, det är jag inte trött på. De senaste veckorna har jag känt mer av det än på länge. Vi har fått räcka av bevis på hur kvinnohatet är normaliserat i det vi kallar för världens mest jämställda land. Göran Lambertz kladdiga pressträff, SVT:s ovilja att ta med sexualbrottsoffer och sedan koncentrationen av kvinnomord väcker sorg, ilska och kampvilja. Men faktiskt också glädje. Nej. Så klart inte glädje över det förhatliga kvinnoföraktet eller över de kvinnoliv som släckts, absolut inte, men över den vrede det samlar.

I kvinnorörelsen har vi år efter år pekat på hur våld, terror och mord på kvinnor. Och på hur förövaren är en man i hennes närhet, barnens pappa, en partner, ex-man eller någon annan hon älskar eller har älskat. Nu går det inte för någon att blunda längre. Våra vrål ekar ända upp till den yttersta makten. Precis nu är våld i nära relationer en fråga högst upp på den politiska dagordningen. Och det gläder mig. Det ger styrka.

Den som någon gång har jobbat med frågor kring kvinnors rättigheter vet att så fort vi sänker garden så trycks vi tillbaka. Så nu gäller det att hålla i.

I veckan lyssnade jag på en dragning om gängkriminalitet. Han som samordnar polis och kommunen inledde med ”Nu ska vi prata om det dödliga våldet, inte det vanligaste det som drabbar kvinnor i deras hem, utan …” Jag tvivlar på att den viktiga randanmärkningen hade gjorts för bara några veckor sedan. Inte för att tjänstemannen inte visste eller brydde sig, utan för att det ansågs som irrelevant information, då det ju faktiskt inte är vad mötet skulle handla om. Men nu går det inte att ducka för våld i nära relationer. Det finns och är ett stort samhällsproblem som kräver stora gemensamma lösningar.

Jag vill tro att det finns en genuin vilja att bryta den terror och tortyr tusentals kvinnor i landet utsätts för varje dag, i sitt eget hem, bara för att de är kvinnor. Varje partiledare med självaktning har både markerat mot våldet och presenterat en punktlista med förslag till förändringar. Kända män deltar i upprop, bidragen till kvinnojourerna ökar och fördömandena haglar över sociala media. Kvinnorörelsen fångar tillfället och pekar på strukturer och statistik för att understryka behovet av förändring. Vi är många som dras med i en känsla av framåtrörelse, av att det händer. Det är nu det händer, äntligen.

Men den som någon gång har jobbat med frågor kring kvinnors rättigheter vet också att så fort vi sänker garden så trycks vi tillbaka. Så nu gäller det att hålla i. Att använda det fönster som öppnats för att kasta in långsiktiga förslag som på riktigt kan förändra strukturer och stoppa våldet. Nog kan det vara bra med hårdare straff, kontaktförbud, stöd till kvinnojourer och fotboja, men precis som nästan alla förslag som nu presenteras är det sådant som kommer efteråt. Det behövs också insatser för att bryta de strukturer som bidrar till att den egna sängen är den vanligaste platsen för våldsbrott mot en kvinna. Brotten sker inte i ett vakuum. De är en del av en kultur där våld är det yttersta, men det upprätthålls av det lagliga kvinnoförtrycket – ojämställdheten.

Den som vill stoppa mäns våld mot kvinnor måste också knäcka ojämställdheten. Det kvinnohat som synliggjorts handlar ytterst om makt. Det manliga våldskapitalet är en del, men det får sin näring av den skeva maktfördelning som finns i hela samhället, som gör att kvinnor har lägre löner, sexualiserad vardag och otrygga anställningar för att bara nämna några exempel.

När vi nu får hjälp att hålla garden uppe, när vinden blåser i rätt riktning, så ska vi både glädjas och driva kamp för kvinnors rätt att vara människor och värderas som sådana fullt ut. För att nå dit går det inte att till exempel fortsätta felavlöna kvinnodominerade yrkeskategorier, premiera flickor som är rara och tysta eller låta män få långt mindre än hälften av sin föräldraledighet. Pepparspray och fotboja i alla ära, men kvinnors rätt till frihet och trygghet stavas Jämställdhet, på alla plan.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”