I företag där VD:n har en företagsekonomisk utbildning har arbetarna lägre löner. Beror det på värderingar cheferna fick i sin utbildning?
I många västländer har lönernas andel av ekonomin minskat de senaste decennierna. Med den utgångspunkten har Daron Acemoglu – världens i dag kanske allra främsta ekonom – i en ny studie bidragit med en ny förklaring till den här trenden.
Den fråga som ställs är om en VD med företagsekonomisk utbildning – i USA och Danmark – minskar löneandelen i företaget i förhållande till en VD med annan utbildning.
Svaret är att ett byte från en VD utan företagsekonomisk utbildning till en VD med företagsekonomisk utbildning leder till att löneandelen minskar.
Jag tycker mig också se att att pensionsfonderna, som förvaltare av vårt pensionskapital, många gånger vägleds av en liknande managementska
Produktion, sysselsättning och investeringar påverkas däremot inte. Därmed blir slutsatsen att företagets produktivitet inte påverkas av VD-bytet. Vinnarna är, enligt studien, i stället kapitalägarna, i form av ökad lönsamhet och högre aktievärden. Detta är särskilt tydligt på lokala arbetsmarknader, som kännetecknas av arbetsgivarnas lönesättarmakt, så kallad monopsoni.
Det som förklarar den negativa löneeffekten är att VD:ar med företagsekonomisk utbildning – till skillnad från VD:ar med annan utbildning – inte delar med sig till de anställda av den ökade lönsamhet som följer av en exportuppgång, som inte på något sätt förklaras av VD:ns eget agerande.
Bär studenter som börjar läsa företagsekonomi på en särskild uppsättning värderingar eller lär de sig de kapitaltillvända värderingarna på utbildningen?Slutsatsen i studien är att merparten av den negativa löneeffekten förklaras av utbildningen, inte av värderingar de fått med sig från tidigare.
Acemoglu argumenterar för att det är två idéer som sprids på utbildningen som har påverkat hur företagsekonomiskt utbildade VD:ar ser på och agerar i sin roll i företaget. Den första idéen har sina rötter i Milton Friedmans fokus på aktieägarvärden (shareholder values). Företagets sociala ansvarstagande är med detta synsätt att öka vinsten och maximera aktiekursen.
Friedman och andra argumenterade under 1970-talet för att företagen lade för lite fokus på detta. Det blev en allmän sanning och på handelshögskolorna etablerades gradvis synsättet att aktieägarvärdet ska maximeras. Därmed skiftade fokus från att betrakta de anställda som intressenter i företagets utveckling till att betraktas som en kostnad som ska pressas tillbaka.
Den andra idéen tar sin utgångspunkt i lean production – att skära bort onödiga kostnader. I detta sammanhang blir lönekostnaden en del av den totala kostnadsmassan som ska optimeras. Även det här synsättet har etablerats och spridits under de senaste decennierna.
Som politisk varelse med en triljon akademiska poäng i företagsekonomi och nationalekonomi har jag sedan 1990-talets början funderat över vilken värderingsmässig och praktisk påverkan som min utbildning har haft på mig och mina studiekamrater. Därför är det tillfredsställande att det nu finns forskare som vetenskapliggör de här tankarna – och koppla dem till centrala frågor om löner, sysselsättning, produktivitet och vinster i vår samtida samhällsekonomi.
För egen del har mitt fokus legat på nationalekonomin. Nu visar den här studien att en VD med nationalekonomisk utbildning inte leder till samma negativa löneeffekt som en VD med företagsekonomisk utbildning. I detta avseende ser jag – innan jag måste omvärdera mina förutfattande uppfattningar – fram emot forskning som studerar om kombinationen av nationalekonomi och företagsekonomi har en större negativ löneeffekt än om VD:n endast har företagsekonomisk utbildning. Likaså skulle det vara intressant att se i vilken utsträckning som resultaten i studien står sig om angreppssättet appliceras på Sverige.
Vi har ju fortfarande en centraliserad lönebildning, som kanske bidrar till andra resultat.
En annan spännande fråga är hur omfattande spridningen av de värderingar som etableras på de företagsekonomiska utbildningarna är – och vilka de viktigaste kanalerna är. Den ökade betydelsen av managementkonsulter är, som Acemoglu påpekar, sannolikt en viktig sådan. Kombinationen av aktieägarvärde och lean production kan nog även sägas vara bärande tankegods bakom den NPM-styrning av offentlig sektor som har vuxit sig allt starkare – och som, ofta med rätta, får allt hårdare kritik.
Jag tycker mig också se att att pensionsfonderna, som förvaltare av vårt pensionskapital, många gånger vägleds av en liknande “managementska”.
Därför landar jag i slutsatsen att vi alla – och vår samhällskropp – på många olika sätt är impregnerade av ett lednings- och styrningstänkande som bland annat leder till en ineffektivt fungerande arbetsmarknad, till för låga löner och för höga vinster. Ett system som inte leder till bättre fungerande företag, men som formar spelplanen på ett sätt som missgynnar allmänintresset.
Harvardfilosofen Michael Sandel fördjupar i sin senaste bok – The tyranny of merit – hur det marknadstänkande som grundlades av Milton Friedman under de senaste decennierna har påverkat västvärlden. Han menar, föga förvånande, att politiker som Reagan och Thatcher gjorde politik av detta synsätt: staten är problemet och marknaden är lösningen. I allt väsentligt har därefter vänster-mitten-partier i flertalet västländer omfamnat samma synsätt, inklusive i Sverige.
För att göra en lång historia kort, menar Sandel att det här marknadstänkandet har gjort politiken mer teknokratisk. Därför har det politiska samtalet dränerats på moraliska resonemang. Ideologiskt och moraliskt svåra frågor behandlas som om det handlar om ekonomisk effektivitet som experter bäst löser utan politisk inblandning. Detta har i sin tur bidragit till en politik som har resulterat i urholkad solidaritet och svagare sociala band mellan medborgare. Men “managementskan” leder även till en oförmåga att ställa samtidens mest brännande frågor och att lösa samtidens mest akuta problem. Ett tomt politiskt samtalsklimat av detta slag intresserar få, väcker misstro och göder politikerförakt, framför allt bland de som inte tillhör den välutbildade, teknokratiska eliten. För att vinna tillbaka förtroendet från breda grupper av medborgare krävs det, enligt Sandel, att den politiska mittfårans syn på marknad, politik och det gemensamma goda omvärderas i grunden. Är detta möjligt? Är det önskvärt?
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
