Håkan Svärdman

krönika Det behövs rättning i den allt hetsigare pensionsdebatten. Det slarvas alldeles för mycket med vitala begrepp, skriver Håkan Svärdman.

I förra veckan blev jag inbjuden av finansminister Mikael Damberg för att ge min bild av förvirringen i den pensionspolitiska debatten. Mitt budskap var att vi behöver rättning i den allt hetsigare pensionsdebatten. Det slarvas nämligen alldeles för mycket med vitala begrepp. Själv är jag långt ifrån fri från synd. Vid ett otal tillfällen har jag pekat på nödvändigheten av höjd pensionsavgift för att få ordning på vårt allmänna pensionssystem. Men nu är det hög tid att kalla tingen vid deras rätta namn och sluta prata om pensionsavgift när vi egentligen menar pensionsrätt.

När vi slarvar med begreppen förstärks illusioner om pensionssystemet som riskerar leda till felaktiga politiska beslut. En av de mer missvisande illusionerna är att det finns raka rör mellan avgift och vad jag som pensionär får i pension. Alltså i likhet med vad som gäller för en privat pensionsförsäkring. Men rören är vare sig raka eller krökta, utan saknas för löntagare. Däremot är pensionssystemet ursprungligen konstruerat för att understödja en föreställning om att rören existerar, om än löst sammanfogade.

Dagens pensionssystem, som är ett resultat av 1994 års pensionsöverenskommelse mellan riksdagspartierna som ingår i pensionsgruppen, är tänkt att i likhet med det gamla systemet med folkpension och ATP ge en genomsnittlig pension som motsvarar minst 60 procent av lönen. Detta levererar inte systemet idag.
För att åstadkomma detta räknade man ut att löntagarna måste tjäna in en pensionsrätt som motsvarar 18,5 procent av lönen under 40 arbetsår.

För att skapa en upplevelse av raka rör mellan vad man betalar i avgift och vad man får i pension bestämdes att den sammanlagda avgiften som skulle finansiera systemet skulle motsvara pensionsrättens andel av lönen, alltså 18,5 procent. Istället för att ta ut hela avgiften via arbetsgivaravgifterna, som gjordes tidigare, skulle avgiften delas i två lika delar mellan arbetsgivaravgift och egenavgift för löntagare. Vare sig avgiftsnivån eller likadelningen uppnåddes. Arbetsgivaravgiftens andel fastställdes till 10,21 procent och kallas för ålderspensionsavgift, medan egenavgiften, som kallas allmän pensionsavgift, blev 7 procent. Sammanlagt 17,21 procent.

När beräkningsreglerna för pensionsrätten slutligen fastställdes år 2006, under ledning av Göran Perssons socialdemokratiska regering, skedde även här en förändring jämfört med den ursprungliga avsikten. Istället för att beräkna pensionsrätten på hela den beskattningsbara lönen ska det först ske efter avdrag för den allmänna pensionsavgiften.

Hur går det här ihop och vilka betalar notan för pensionssystemet?

Om du exempelvis har en årslön på 100 000 kronor ska först 7 000 kronor (7 %) betalas i allmän pensionsavgift. Återstående 93 000 kronor utgör den så kallade pensionsgrundande inkomsten (PGI) och på basis av den beräknas pensionsrätten som ska utgöra 18,5 procent av den inkomsten, det vill säga 17 205 kronor.
Av dessa bokförs 14 880 kronor på inkomstpensionskontot (motsvarar 16 % av PGI) 2 325 kronor på premiepensionskontot (motsvarar 2,5% av PGI) hos Pensionsmyndigheten. En procedur som upprepas för varje år du arbetar.
Efter 40 år med samma årslön ger det dig ett pensionskapital på 688 200 kronor som delas med den genomsnittliga förväntade livslängden för den årskull du tillhör, som här antas vara 20 år, vilket ger en pension på 2 868 kronor per månad i pension (förenklad beräkning).  Pensionsrätten är förvisso fortfarande 18,5 procent men den beräknas följaktligen på 93 procent av lönen och därmed motsvarar den 17,205 procent av hela lönen, vilket sänker pensionen med 7 procent i snitt.

I anslutning till att beräkningsreglerna förändrades för pensionsrätten genomfördes en skattesänkning i syfte att kompensera löntagarna för kostnaden för den allmänna pensionsavgiften. Tekniskt löstes detta genom att införa en skattereduktion som motsvarar vad löntagarna betalt i allmän pensionsavgift.

Du får alltså tillbaka de 7 000 kronor du betalade i allmän pensionsavgift i ovanstående räkneexempel, men trots detta fick du en pensionsrätt värd 17 205 kronor. I år förväntas skattereduktionen uppgå till 142 miljarder kronor. Hur går det här ihop och vilka betalar notan för pensionssystemet?

Utöver ålderspensionsavgiften och den allmänna pensionsavgiften bokförs även tillskott från AP-fonderna och statlig ålderspensionsavgift, som betalas för personer som blir sjukskrivna, föräldralediga eller arbetslösa, till ett sammanlagt värde på 357 miljarder kronor på pensionssystemets intäktssida i år. Kostnaderna beräknas till 348 miljarder kronor.

För att finansiera skattereduktionen för den allmänna pensionsavgiften tar staten av överskottet som arbetsgivaravgifterna genererar, som under senaste decenniet årligen ligger runt 200 miljarder kronor. Enbart ålderspensionsavgiften förväntas i år ge ett överskott på 63 miljarder kronor till statskassan, som kommer att användas till annat än pensioner. Slutsatsen är att alla skattebetalare gemensamt finansierar pensionssystemet, men inte via raka rör, utan snarare genom indirekta avgifter och skatter. Statens budgettrixande är givetvis inte förenligt var sig med lagstiftningens intentioner för arbetsgivaravgifterna eller ambitionen om ett försäkringsmässigt pensionssystem.

Är det då gratis att återställa pensionsrätten från 17,205 till 18,5 procent? Givetvis inte, men prislappen varierar kraftigt beroende på tillvägagångsätt. Själv skulle jag föredra en höjning av både intjänande och framtida pensionsrätter, som skulle höja en genomsnittlig pension med 1 000 kronor per månad till en prislapp på drygt 14 miljarder kronor. En kostnad som kan finansieras genom att avveckla det senaste inkomstpensionstillägget och avstå från att införa det föreslagna garantitillägget till pensionärer som tillsammans kostar mer än en höjd pensionsrätt. De politiska realiteterna talar tyvärr emot en sådan reform.

Politik är en förtroendebransch och ingångna avtal mellan riksdagspartier måste vårdas för att säkra ett regeringsunderlag i riksdagen och relationerna inom pensionsgruppen. Därför skulle jag tro att den enda möjligheten som nu står till buds för att stärka systemet är att nöja sig med att endast höja de framtida pensionsrätterna. Det är initialt en nästintill gratis reform där kostnaderna successivt stiger med höjda pensionsrätter, vilka samtidigt kan kvittas mot minskade kostnader för inkomstpensions- och garantitillägg samt bostadstillägg. Det är ingen vacker lösning, men den är praktisk.

 

Håkan Svärdman är samhällspolitisk chef på försäkringsfacket Forena