Ett pensionsmaskineri som spottar ut kvinnliga trashankar i ena änden och manliga skattebovar i den andra, kan inte få fortsätta.

Den svenska nyfattigdomen har flera ansikten. Ett av dem tillhör en vit medelklasskvinna.

Beata är en medelålders, hyfsat framgångsrik egenföretagare i storstad. Men så blir hon sjukskriven. Det drar ut på tiden, ingenting blir bättre, åren går och hon blir utförsäkrad, det vill säga förlorar sin möjlighet till sjukpenning. Försäkringskassan kräver att hon börjar jobbar, läkaren hävdar motsatsen, själv klarar hon ingenting. Inkomster har hon inte längre några. Och där någonstans börjar helvetesvandringen mot förnedring, svält (ja, faktiskt svält!) och utanförskap.

Beata är ingen riktig person utan en karaktär i den mycket uppmärksammade boken Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk. Tyvärr finns det många som hon i dagens Sverige, där mer än hälften av de kvinnor som går i pension blir beroende av garantipension, på en ekonomisk nivå långt under EU:s gräns för fattigdom.

Jag tänker på alla dem när jag läser att PPM-förvaltaren Allra polisanmäls och slängs ut från PPM-systemet. Orsaken sägs vara företagets riskfyllda affärer med spararnas pengar som syftat till att berika ägarna snarare än gynna spararna. Allras fyra fonder kommer nu att tömmas på sitt kapital och spararnas pengar kommer att överföras till den stabila AP7 Såfan.

Men tar PPM-skandalerna slut där?

Systemet läcker som ett såll. Och det är framtidens pensionärer som betalar notan.

Konsumentverket har under det senaste året haft tillsynsärenden på inte mindre än ett trettiotal bolag inom pensionssystemet. Vissa har till och med hamnat i domstol, dessvärre utan att myndigheternas kontrollåtgärder har kunnat förhindra pensionsspararna från att förlora pengar. Fyra fondbolag är hittills utkastade ur PPM: Falcon fonder, Fondeum, GFG och nu senast Allra. Ofattbara hundratals miljoner kronor har gått upp i rök, eller rättare sagt hamnat i Dubai eller på Malta. Systemet läcker som ett såll. Och det är framtidens pensionärer som betalar notan.

»Vem är det som håller barnbarn hårt i ena handen och en Lidl-kasse i andra?«

Jo, säger Ebba Witt-Brattström, det är en av Sveriges pålitliga, förnöjsamma och välorganiserade kvinnliga pensionärer.

En av alla Friskis och Svettis-gympande, dammsugande och matlagande extraresurser som sysselsätter sjuka barn, så att resten av Sverige kan fungera och unga människor hålla sig kvar på arbetsmarknaden.

Som tack för sin insats får hon betydligt mindre i tjänstepension varje månad än sin make. Om hon har turen att ha en. Om hon som sagt inte tillhör den stora grupp som tvingas klara sig ensam på minimal garantipension. Ojämlikheten beror ju framför allt på att många av dagens kvinnliga pensionärer har varit hemmafruar eller deltidsarbetande, vilket bestraffas hårt i ett pensionssystem kopplat till intjänade pensionspoäng.

Även i dag väljer betydligt fler mammor än pappor att gå ner i arbetstid för att vara med sina barn, vilket betyder att olikheten kommer att bestå. Så vad ska vi göra?

En bra strategi vore att höja garantipensionen – en pension i välfärdslandet Sverige bör väl åtminstone nå upp till EU:s nedre gräns för fattigdom, i dagsläget 11 830 kronor per månad? Allt annat är faktiskt skamligt.

Men först av allt gäller det dock att skrota premiepensionssystemet med valbara fonder och täppa till de mest akuta kryphålen.

Ett pensionsmaskineri som spottar ut kvinnliga trashankar i ena änden och manliga skattebovar i den andra, kan helt enkelt inte få fortsätta.