Sjukskrivningar som ny pysventil

Efter veckans utredningar om kvinnors ökade sjukskrivningar måste man ställa sig frågan om sjukskrivningar –  istället för skilsmässor – är den nya pysventilen för ojämställda familjer?

Under loppet av några decennier har ett nytt mönster för kvinnors familjebildning skapats. Bland de som var födda på 40- och 50-talet fick de flesta sitt första barn när de var 23 år. Nu har ett annat påfallande stabilt mönster uppstått. Från och med de som är födda 1975 får de flesta sitt första barn när de är 30. Trots detta hinner lika många som tidigare att få ett andra barn och påfallande många också ett tredje barn. Till skillnad från i många andra europeiska länder finns inte någon tendens mot någon sjunkande fruktsamhet i Sverige.

Skälet till att barnafödandet skjutits upp handlar om allt ifrån värderingar till att kvinnor utbildar sig längre och att det är svårt att få ett jobb som man vågar vara föräldraledig från. I grunden vettiga ambitioner i familjepolitiken, som betonar hur viktigt det är att ha ett jobb innan första barnet, spär på i samma riktning. Föräldraförsäkringen blir betydligt lägre för de som inte har det.

Det nya mönstret för familjebildning verkar dessutom ha lett till färre skilsmässor. Antalet barn som får uppleva föräldrarnas separation eller föds in i en familj där de redan har halvsyskon har sjunkit de senaste tio åren. Dessa 30-åringar verkar alltså antingen göra mer genomtänkta partnerval, vara bättre på att lösa konflikter i familjen eller så inser de helt enkelt att om de ska få det antal barn de vill ha så har de bara en chans.

Inom forskningen har detta ibland tolkats som om jämställdheten i familjen nu är på väg att komma ikapp jämställdheten på arbetsmarknaden. Att kvinnor började arbeta mer på 1970-talet, men fortfarande hade hela ansvaret för familjen ledde till fler skilsmässor. En trend som nu brutits.

Efter veckans utredningar om kvinnors ökade sjukskrivningar måste man ställa sig frågan om sjukskrivningar –  istället för skilsmässor – är den nya pysventilen för ojämställda familjer?  Svårigheten att etablera sig på arbetsmarknaden i kombination med ambitionen att bilda familj innebär att åren mellan 20 och 40 år blir extremt pressade. Kvinnor behöver utbilda sig längre än män för att ett lika bra betalt jobb, de jobbar i sektorer med mycket tillfälliga anställningar och de vet att eventuellt egna barn måste födas innan deras fruktsamhet sjunker.

Dessutom har ansvaret för både de egna och barnens framgång individualiserats. Samhällsandan skickar tydliga signaler om att ett misslyckande är ditt, inte någon annans, ansvar.

Men den fråga som vi måste ställa oss är om dessa helt påtagliga problem verkligen bör pysa ut i ökade sjukskrivningstal. Är inte det ytterligare ett uttryck för en acceptans av att problemen ligger hos kvinnan och inte i det omgivande samhället?

Om allt fler kvinnor blir sjukskrivna riskerar bilden av den perfekta superkvinnan som klarar den perfekta karriären, det perfekta hemmet och de perfekta barnen att permanentas istället för att ifrågasättas. Veckans rapporter om sjukskrivningar måste leda till att situationen för kvinnor börjar ifrågasättas, inte till att allt fler börjar tycka att sjukskrivning är en normal lösning på onormala livsvillkor.