För ett år sedan hade drygt 100 000 ungdomar precis börjat i nian. I juni i samband med skolavslutningen var det 87,6 procent av dem som fick godkänt i de ämnen som krävs för att söka till de nationella gymnasieprogrammen. Det vill säga: Något fler än tolv procent, något fler än 12 000 15-16 åringar hade inte godkänt i de ämnen som krävs och var därför inte behöriga att söka till gymnasiet.
I helgen blev det känt att utbildningsminister Jan Björklund (FP) vill införa ett ettårigt gymnasieprogram redan nästa höst. Anledningen är att han vill fånga upp alla dem som varje år hoppar av gymnasiet. I den ettåriga gymnasieutbildningen ska det vara möjligt att välja bort alla teoretiska ämnen.
När utbildning blir allt viktigare måste det självfallet finnas en plan och göras ansträngningar för dem som av olika anledningar inte går gymnasiet. Men det är svårt att följa Jan Björklunds tankegångar kring orsak och lösning.
För det första, och som oppositionen har fört fram: Vilka jobb ska en 17-åring med en ettårig gymnasieutbildning få? När Björklund i P1-morgon pressades på svar om vilka jobb i service- och tjänstesektorn han menade svarade han att programledaren till exempel kan fråga sig vem som städar på hennes jobb.
Genom att föreslå en kortare gymnasieutbildning är det som att Björklunds förklaring till att så många hoppar av är följande: Kraven är för höga, utbildningarna är för långa och för teoretiskt inriktade. Som en parantes är det värt att nämna att satsningen på de nya yrkesförberedande programmen från i fjol inte blivit något succé. Tvärtom söker fler och fler de program som ger behörighet för vidare studier.
Det är märkligt att utbildningsministern inte lägger fokus på det självklara, nämligen kunskap. Rimligtvis måste det vara så att om fler klarade av grundskolan skulle fler också klara av gymnasiet.
Så vad krävs då för att fler elever ska lära sig mer? Som flera rapporter visat ökar skillnaderna i resultat mellan skolor på grund av en ökad segregering och elevernas socioekonomiska bakgrund har fortfarande stor betydelse. Gissningsvis skulle mindre klasser, fler lärare och riktade satsningar till barn med behov göra skillnad. Det skulle kosta kanske någon konstaterar oroligt så här i budgettider. Jo. Men det skulle löna sig.
Till sist. Även om andelen godkända elever från grundskolan blev större skulle det finnas en grupp som av olika anledningar inte kommer gå eller hoppar av gymnasiet. För att några få år under tonåren inte ska märka människor för livet krävs det att det finns alternativ till att slutföra gymnasiet. Till exempel behövs ett generöst och tillgängligt Komvux och folkhögskoleutbildningar.
Det kommer också att löna sig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
