Mats Engström

Att värna närområdet behöver inte så i motsats till att den bredare internationella solidaritet som länge präglat svensk utrikespolitik.

Ett datacenter i Senegal. Ett nytt stålverk i Sierra Leone. Nya vägar, vattenkraftdammar, gruvor, forskningsinstitut. Kinas inflytande växer i det som brukar kallas den globala södern.

Hur ska Europa bemöta inflytandet från det auktoritära Kina – vare sig det handlar om tillgången till kritiska råvaror, klimatarbetet eller synen på Rysslands angreppskrig mot Ukraina? Vi behöver bättre partnerskap med länder som Sydafrika, Vietnam, Brasilien och Chile, säger politiska ledare i andra EU-länder, från höger till vänster.

Men i Sverige är det närområdet som regeringen Kristersson vill prioritera. Samtidigt sänks biståndet och klimatarbetet rustas ned.

Visst är goda grannar viktigt liksom ett välfungerande EU. Solidariteten med Ukraina är avgörande för att stoppa Putins vidriga krig.

Det behöver inte stå i motsats till den bredare internationella solidaritet som varit Sveriges kännemärke under decennier. I dagens värld gäller det att kunna bygga allianser – något socialdemokratin historiskt varit bra på tillsammans med andra progressiva krafter. Detta arv är en geopolitisk tillgång.

Medan den tyska socialdemokratin presenterat ett detaljerat program för reformer av Världsbanken inför dess vårmöte har Mikael Damberg inte sagt mycket i frågan

Bengt Säve-Söderbergh skildrar i ”Vår seger var också er” (Atlas) hur folkrörelser bar upp det aktiva solidaritetsarbetet med befrielserörelserna i södra Afrika. Fackförbunden hade en central roll, påpekar han. Samma bild får man i skrifter om Chile och om stödet till fackförbund som Solidaritet i kommunismens Östeuropa.

Därför borde det vara ett guldläge för dagens socialdemokratiska ledarskap att lyfta fram den internationella solidariteten i kontrast till regeringens snäva syn.

Så varför är det så tyst?

Magdalena Anderssons förstamajtal i Jönköping väcker frågor. Hon var tydlig om solidariteten med Ukraina men sade inte mycket om de internationella frågorna i övrigt. Ändå hade det varit enkelt att lägga till några meningar om hur fattiga länder drabbas särskilt hårt av höga energi- och matpriser och av klimatförändringarna, till exempel.

Det var ingen enstaka företeelse att resten av världen försvann i Jönköping. Medan den tyska socialdemokratin presenterat ett detaljerat program för reformer av Världsbanken inför dess vårmöte har Mikael Damberg inte sagt mycket i frågan. Morgan Johansson har visserligen varit skarp i kritiken av Irans regim, men tystare om Israels övergrepp mot palestinierna.

Vi ska fortsätta vår linje om internationell solidaritet, var ändå budskapet när den socialdemokratiska partistyrelsen för ett år sedan, den 15 maj, tog ställning för Nato-medlemskap, med förbehåll vad gäller kärnvapen och utländska baser.

Någon riksdagsmotion om ett verkligt förbehåll om kärnvapen blev det inte. Och det tog nästan ett år innan partiet satte igång den utlovade översynen av det internationella programmet.

Några röster säger nu att översynen framför allt handlar om att ändra Nato-formuleringen. Men det håller vare sig intellektuellt eller politiskt att påstå att all annan internationell politik kan utföras som vanligt om partiet får tillbaka regeringsmakten.

Det gäller förstås kärnvapnen som är en central del av Natos strategi. Att gå direkt emot USA:s vitala intressen i andra delar av världen är också svårt, inte minst som litet medlemsland. Ett visst handlingsutrymme finns ändå, som till exempel Norge visat. Då gäller det att ha en genomtänkt strategi för de nya förutsättningarna.

Därför duger det inte att bara ändra några rader i ett internationellt program. Särskilt som Nato-beslutet togs hastigt bakom slutna dörrar och utan att medlemmarna fick ta del av hela den socialdemokratiska partistyrelsens underlag. När Socialdemokraterna sade ja till euron 2003 var det efter sju timmar av öppen debatt på en partikongress. Nu hemlighåller partiledningen vad Ann Linde med flera sade om till exempel Turkiet.

Man får respektera Magdalena Anderssons ansvar som statsminister i en farlig säkerhetspolitisk situation, men varför denna brist på självförtroende när det gäller öppenheten? Det skadar idén om ett folkrörelseparti, som partisekreterare Tobias Baudin gärna lyfter fram i andra sammanhang.

Att återställa den partidemokratiska trovärdigheten talar även det för en bred process kring det reviderade internationella programmet. Med planer på ett beslut av partistyrelsen redan i december är det bråttom att sätta igång. Det gäller inte minst att lyssna på de många partimedlemmar som är engagerade i sitt födelselands utveckling, liksom att göra en analys av de nya förutsättningarna med hjälp av exempelvis tyska och norska partikamrater.

Socialdemokratin har också mycket att vinna på en bred dialog med alla andra som engagerar sig för en hållbar och rättvis världsordning. Att lyfta de internationella frågorna kanske inte ger så mycket resultat i månadsmätningar av partisympatier, men det är långsiktigt viktigt för partiets stöd inte minst bland unga.

Det är dessutom bra för Sverige, vare sig det gäller samhällsekonomin, jobben eller klimatet. Det upplysta egenintresset i en ny geopolitisk verklighet går utmärkt att förena med den internationella solidaritet som sedan första början varit arbetarrörelsens signum.

Mats Engström, författare och tidigare politisk sakkunnig (S) på Utrikesdepartementet