Ledare Om nästa val leder till en högerregering kommer public service-medierna skäras ned rejält. Eller som Kristdemokraterna uttryckt saken: Krimskramset kommer plockas bort.

Efter Ebba Buschs och Kristdemokraternas besked att de vill se ett »snävare« public service kan vi vara säkra på en sak. Om nästa val leder till en högerregering kommer public service-medierna skäras ned rejält.

Eller som Kristdemokraternas partisekreterare uttryckte saken: Krimskramset kommer plockas bort.

Eftersom både Moderaterna och Sverigedemokraterna sagt det samma får vi alltså räkna med att förslaget finns med i de första förslagen från en ny regering 2022. Inte minst för att frågan är högprioriterad av Sverigedemokraterna. I det partiet talar man i närmast lyriska ordalag om sina partivänner i Ungern och Polen, som gjort attackerna mot public service till en huvudfråga när de hamnat i regeringsställning.

Det är inte svårt att föreställa sig hur förhandlingarna kommer att se ut. Kristersson och Bush vill inte släppa in Sd på alla områden. Någon distans – om än rent chimär – måste de ändå hålla till det parti som de för bara ett par år sedan vägrade förhandla med. Men något måste Sd också få ut av samarbetet.

Public service blir ett utmärkt offerlamm.

Public service ska inte hamna i händerna på kapitalstarka intressen och inte behöva ta hänsyn till kommersiella krav på vinst.

På ytan låter det enkelt, närmast okontroversiellt. Varför ska SVT och SR lägga stora pengar på att sända sport eller Melodifestivalen? Är det inte bättre att de fokuserar på sitt huvuduppdrag, att opartiskt göra nyheter och sända smalare kultur, som inte fungerar i de kommersiella kanalerna?

Men public service sänder inte breda program uteslutande för att det är roligt. Hela poängen med public service är att det ska värna »allmänintresset« och då krävs det en gemensam finansiering. Public service ska inte hamna i händerna på kapitalstarka intressen och inte behöva ta hänsyn till kommersiella krav på vinst.

För att det ska finnas stöd för detta i den breda allmänheten krävs det att alla känner att de får ut något av public service-kanalerna. Den känslan skulle kraftigt försvagas om SVT i framtiden begränsades till att sända tunga samhällsnyheter och rumänska svart-vita filmer.

Förtroendet kräver bredd i innehållet.

Om uppdraget begränsas efter valet 2022 kommer nästa steg bli ännu mindre pengar, för att ingen ändå tittar och lyssnar. Snart kommer public service spela en lika undanskymd roll som i många andra länder, där det mest är en angelägenhet för en välutbildad elit.

I högerns trådar på nätet har kampanjen mot Public service redan pågått under några år. Den främsta retoriska metoden handlar om att utmåla SVT och SR som vänsterfästen som trummar ut en rödgrön världsbild.

Kritiken bygger på idén att alla egentligen är partiska, det är omöjligt att göra oberoende journalistik och alla agerar med en ideologisk agenda. För den som har den världsbilden blir allt som inte omedelbart bekräftar den egna världsbilden ett uttryck för någon annans agenda.

Alla som inte är med oss är emot.

Så kan strävan efter opartiskhet monteras ned. Den är ju ändå inte möjlig.

Retoriken påminner mycket om den gamla vänsterns kritik, som länge gått ut på att alla medier egentligen går kapitalets ärenden. I högerns konspirationsteori har den globala mångkulturella eliten, George Soros och märkliga teorier om »deep state« fått ersätta Wallenberg och Murdoch som ärkeskurkar.

För oss som vill försvara public service handlar det nu både om en kamp för rätten – och möjligheten – att göra opartisk journalistik, och en kamp för att public service ska få behålla sitt breda uppdrag.

Det är ingen liten symbolfråga. Den griper rakt in i själva nerven för det demokratiska samtalet.