Populist, javisst!

Om vi vet att är och bör representerar två olika dimensioner av livet, och vi vet att intressen vill begränsa utrymmet för det tänkbara, vem är då populist och hur bestäms det?

På ett internt seminarium på min arbetsplats gick vi nyligen igenom och diskuterade retorikens viktigaste delar och fallgropar. En diskussion som uppstod tog sin utgångspunkt i en nyligen publicerad artikel på DN Debatt (läs här), där 1000 forskare uttrycker sin oro över att politiken alltmer bortser från de forskningsresultat som inte passar den rådande dagordningen. Vetenskapliga rön avfärdas i stället som åsikter och regeringen ignorerar etablerad kunskap som inte understödjer dess politik.

Som misslyckad vetenskapsteoretiker har den här artikeln dragit i gång en i mina ögon intressant diskussion. Ekonomiprofessorerna John Hassler och Per Krusell varnar för att forskaruppropet sammanblandar den etablerade kunskapen med politiska värderingar (läs här).

Bör är inte är

De menar att det inte nödvändigtvis är faktaresistens om politiker inte genomför politiska reformer som enskilda forskare rekommenderar. Skälet är att politiska beslut mycket sällan kan härledas från forskningsresultat. Hassler och Krusell menar att bristande insikt om detta skadar förtroendet för forskarsamhället och att uppropet därmed gör mer skada än nytta.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har skrivit en besläktad men mer principiellt intressant kommentar (läs här – med en replik här och slutreplik här). Han menar att politik handlar om värderingar och ideologi – det vill säga hur vi anser att någonting bör vara – och att detta bör inte enkelt kan härledas från den forskning som visar hur någonting är. Rothstein hänvisar till den skotska 1700-talsfilosofen och ekonomen David Hume.

Han menade redan då att den här åtskillnaden inte går att överbrygga och utifrån detta menar Rothstein att det är märkligt att så många forskarkollegor tycks sakna denna elementära insikt. Forskare har så klart samma rätt som alla andra att uttrycka sina värderingar och ideologiska positioner, men hens förväntan kan inte, enligt Rothstein, vara att politiken bara ska expediera forskningsresultaten. Att tro att så är fallet är snarare aktivism och riskerar att urholka det samhälleliga stödet för den fria forskningen.

Demokratiskt problem

Sedan jag arbetade med en essä om politiska skillnader mellan Robert Nozicks och John Rawls filosofier, har jag åtminstone i ett halvt liv burit med mig Humes uppenbara åtskillnad mellan är och bör. Och i det jobb jag har i dag är det ofta fruktbart att återkomma till den (läs t ex här, här och här). Inte minst är det viktigt att den ekonomisk-politiska och arbetsmarknadsekonomiska diskussionen gör tydlig reda i när vi pratar om är-et och när vi pratar om bör-et. Allt som oftast är sammanblandningen i det närmaste total. I slutändan är detta ett demokratiskt problem.

Men journalistikens uppgift är inte alldeles lätt eftersom opinionsbildningens roll är att ge sken av att vissa perspektiv och reformer är helt nödvändiga och att andra är helt uppåt väggarna. Den som har lyckats etablera TINA (There Is No Alternative) har en mycket stark position i samhällsdebatten. Retorikens tre övertygandetekniker – ethos, logos och pathos – spelar en avgörande roll för att nå dit. Du ska vara trovärdig, ha koll på statistik och forskning samt skapa känslomässig samhörighet.

I en idealiserad värld är detta tillräckligt, men oftast räcker det inte. Vad som också behövs är resurser och makt. Näringslivets ägande av internationell media är ett uppenbart exempel. Tech-bolagens kontroll över informationsflöden och ägarnas sjuka och ekonomiskt ineffektiva förmögenheter är ett annat. Näringslivssfärens unikt starka ställning i den svenska centrala zonen är ett tredje. Att få rätt är något annat än att ha rätt.

Åsiktskorridoren

Nära besläktat med den centrala zonen är åsiktskorridoren. Även om den under senare år främst har använts för att driva invandringskritiken i en hårdare och mer rasistisk riktning, handlar den i slutändan om att opinionsaktörer vill begränsa utrymmet för alternativa perspektiv och förslag. En monopolliknande ställning gynnar även i detta fall den vinnande parten, men inte folkflertalet eller demokratin.

Det här resonemanget är ett centralt tema i det samtal mellan ekonomiprofessorn Thomas Piketty och Michael Sandel, professor i politisk filosofi, som återfinns i den nyligen utkomna boken Equality (här finns Sandel med på ett hörn i en tidigare krönika). En av deras utgångspunkter i den diskussionen är frågan om populism.

Om vi vet att är och bör representerar två olika dimensioner av livet, och vi vet att intressen vill begränsa utrymmet för det tänkbara, vem är då populist och hur bestäms det?

De två herrarna förenas i uppfattningen att de senaste decenniernas hyperglobalisering, med dess fokus på växande kapital- och varuflöden mellan länder, är, tillsammans med sänkta skatter och nedrustningen av det gemensamma, en del av den marknadsliberala våg som har präglat världen sedan 1980-talet.

Centerns dubbelpopulism

Två reaktioner har uppstått i spåren av detta. Den ena handlar om högernationalismen à la Trump, Le Pen och Sverigedemokraterna. Den andra handlar om krav på mer välfärd och omfördelning samt större inflytande för löntagarna i det ekonomiska livet. I en amerikansk kontext tillhör Bernie Sanders och Elisabeth Warren den här kategorin.

För de intressen och politiska aktörer som försvarar den rådande ordningen blir det naturligt att i deras ethos, logos och pathos försöka klistra fast stämpeln populist på båda dessa strömningar, trots att de till sin natur är väsensskilda. Det är klart att det är bekvämt för center-höger och center-vänster om de i det allmänna medvetandet lyckas etablera föreställningen att båda riktningarna bara är ett utryck för populism – och där Piketty och Sandel är överens om att högerpopulismens rötter går att spåra till mainstreampolitikens inriktning.

I Sverige är Centerpartiet otvetydigt den främsta företrädaren för strategin om dubbel populism. Hela partiets parlamentariska existens bygger, sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, på att marginalisera både den rasistiska högern och den progressiva vänstern till vänster om Socialdemokraterna genom att hävda att det är otänkbart att samarbeta med någondera av populisterna. På detta sätt görs de till lika goda och lika opålitliga kålsupare. På detta sätt är förhoppningen att krympa utrymmet för det politiskt tänkbara och därigenom öka sannolikheten för att partiet ska uppfattas stå ”i mitten av svensk politik”.

Är även jag populist?

Med ett mycket påtagligt, direkt understöd av näringslivets ideologer och med passivt stöd av Socialdemokraternas ovilja att driva någon annan politik än den uttalade försiktighetens, finns det goda skäl att befara att ramen för det tänkbara kommer att fortsätta att krympa lika snabbt som den politiska mitten har rört sig högerut.

Det står inte på innan sådana som jag också stämplas som populister. Vi som vill att välfärdssystemen ska återgå till standardtrygghet. Vi som vill att kapitalbeskattningen ska skärpas. Vi som vill att bostadspolitiken måste få kosta mycket mer. Vi som vill att vården ska fördelas efter behov. Vi som vill att skolan ska vara fri från vinstintresset. Vi som vill att makten, möjligheterna och resurserna ska fördelas mer jämlikt.

Daniel Lind