Även om den högernationalistiska kandidaten Norbert Hofer inte vinner gårdagens presidentval i Österrike, har ett farligt exempel satts för Europa.

Presidentvalet i Österrike är en valrysare utan dess like. De som röstade på valdagen gav den högernationalistiska kandidaten Norbert Hofer ett försprång på 144 000 röster över Miljöpartiets tidigare ordförande Alexander van der Bellen. Men nästan 900 000 poströster kommer att räknas först under måndagen. Alla bedömare räknar med att van der Bellen kommer att ha ett starkare stöd än Hofer bland poströstarna. Frågan är om det räcker.

Det österrikiska politiska systemet är i kris. De två traditionella partierna, Socialdemokraterna och det konservativa folkpartiet ÖVP, som fram till 1980-talet tillsammans fick mer än 80 procent av alla röster, har regerat i en obekväm och allt mer impopulär samlingsregering sedan 2007. Med opinionssiffror i fritt fall borde de ha insett att de inte hade någon chans i presidentvalet. Men det krockade med självbilden, inte kunde ett presidentval avgöras utan att de »stora« partierna var med.

De två kandidater som kunde övertalas att ställa upp mot den populäre van der Bellen, och mot FPÖ:s skrämmande effektiva valmaskineri fick ett bittert kvitto på människors missnöje med den sittande regeringen: de lyckades bara skrapa ihop drygt tio procent var och åkte ut i första valomgången. För första gången har ett presidentval i Österrike avgjorts utan att varken Socialdemokraterna eller de konservativa varit med i sista omgången.

I stället har valet avgjorts mellan den gröne nationalekonomen Professor van der Bellen, som ställde upp som oberoende kandidat, och »Frihetspartiet« FPÖ:s kandidat Hofer. FPÖ har efter Jörg Haiders död i en bilolycka 2008 likt Front National under Marine Le Pen framgångsrikt definierat sig som ett anti-muslimskt parti, som appellerar till bilden av Österrike som det kristna västerlandets försvarare mot Turkiet och den muslimska orienten.

Det är ett djupt splittrat land som gått till val. Klyftorna följer bekanta europeiska mönster. Högerpopulismens har sitt starkaste stöd bland män, på landsbygden och bland äldre. Den gröne kandidaten fick kvinnornas och de ungas röster, och vann i alla regionala huvudstäder utom en. Mitt älskade Wien, min hemstad under mer än ett decennium, gav van der Bellen ett övertygande stöd: 62 procent mot 38 procent för Hofer.

Det var det Wien som vann människors hjärtan över hela Europa i höstas när flyktingar välkomnades av tusentals frivilliga på Westbahnhof. Det var det Wien som Socialdemokraternas partiledare Werner Faymann svek när han under vintern vände kappan efter de ökande främlingsfientliga vindarna och gick med på att sätta ett siffersatt tak på hur många asylsökande som Österrike ska ta emot. I strid med internationella konventioner, och i strid med socialdemokratiska värderingar. Att det ska vara så svårt för en socialdemokrat att bete sig som en socialdemokrat, för att citera Wiens socialdemokratiska borgmästare.

Efter det katastrofala resultatet i första omgången i presidentvalet avgick Faymann både som partiledare och kansler. Den nye partiledaren, tidigare chefen för det österrikiska järnvägsbolaget ÖBB Christian Kern, har under sina första dagar som partiordförande och kansler äntligen kunnat gå om FPÖ:s Heinz Christian Strache som Österrikes mest populära politiker. Det inger hopp.

Men läget är inte hoppfullt. Om högerextrema Hofer kan få så stort stöd i Österrike, kan Marine Le Pen bli president i Frankrike. Tillsammans med auktoritära anti-liberala ledare som Putin, Erdogan, Orban och Kaczynski kan de föra oss mot ett nytt 1930-tal.

Så även om det öppna och solidariska Österrike kanske kan dra en lättnadens suck när poströsterna räknats, kan ingen andas ut. Inte i Österrike, och inte i Europa.