Nu krävs krafttag för att organisera vår tids daglönare vars jobb förmedlas via appar. Det är avgörande för att facken ska överleva i ett nytt jobblandskap.
Henning Nilsson och dussintalet sargade själar står i den kärva morgondimman vid hamnen i hopp om en dags jobb. I bästa fall. De allra flesta blir utan, får gå hem tomhänta. Daglönarna ur Per Anders Fogelströms »Mina drömmars stad« tecknar en levande bild av det förra sekelskiftets förnedrande arbetsmarknad.
Fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen växte fram som en rekyl mot ett samhälle där människans livschanser bestämdes av det medfödda klassmärket. Målet var lika konkret som ideologiskt: avskaffa daglöneriet och en arbetsmarknad med pigor, kammarjungfrur, portvakter och betjänter.
En annan tid, ett annat liv. Men ändå inte.
För den som i dag levererar mat för Foodora, kör taxi för Uber eller väntar på sms för en dags jobb är mönstret bekant. Osäkerheten, maktlösheten.
I rapporten »Facket och den nordiska modellens framtid — organisering och rekrytering« som släpps i dag målar Mats Wingborg, journalist och ledarskribent på Dagens Arena, upp fackens rekrytering och organisering som en ödesfråga.
Och det är det. Den fackliga anslutningsgraden inom OECD-länder har halverats sedan 1980. I Sverige har det största tappet skett inom LO-kollektivet. Fackets försvagade styrka hänger ihop med en fallande löneandel och växande klyftor sedan åttiotalet. Liksom ideologiskt motiverade attacker på a-kassan under regeringen Reinfeldt.
Trenden hotar inte bara fackens roll — utan hela välfärdsmodellen.
Näringslivet har redan mobiliserat ideologisk ammunition för att definiera debatten om automatisering, robotisering och digitalisering.
För en fackföreningsrörelse som tappar medlemmar är det avgörande att förstå strukturerna på arbetsmarknaden. Och dra slutsatser. För när löntagare splittras mellan plattformsekonomins usla villkor, motvilliga egenanställningar och tillfälliga jobb måste strategin uppdateras. Som det står i rapporten: »Alla dessa grupper av arbetstagare är utsatta och i behov av fackligt skydd.«
De svenska fackförbunden kan helt enkelt inte vara nöjda med att organisera befintliga branscher och yrken. Medlemmarna måste bli fler, från alla delar av arbetsmarknaden. Annars blir den nya arbetarklassen, prekariatet, en förlorad generation.
Att den amerikanska fackföreningen Teamsters lyckats organisera Uberchaufförer i Seattle är ett bevis på att det går. Vägen till schyssta villkor och rimliga löner går inte alltid via trefika med kanellängder. Tvärtom är det ofta resultatet av maktförhållanden mellan motstridiga intressen. Alldeles oavsett om de kommer till uttryck i en app eller på ett verkstadsgolv.
Näringslivet har redan mobiliserat ideologisk ammunition för att definiera debatten om automatisering, robotisering och digitalisering. Inte minst via tankesmedjor. För att ta tillbaka initiativet och skifta maktbalansen krävs svar och motkrafter.
Smarta apptjänster behöver till exempel inte bara fungera på konsumentens och arbetsgivarens villkor. Facket kan utveckla egna plattformar för att avslöja exploatering och mobilisera löntagare. Regeringen kan stimulera facklig organisering genom utökad avdragsrätt på fackföreningsavgiften.
Det förra sekelskiftets fackförbund organiserade maktlösa och splittrade löntagare för rättvisa löner och villkor. Nu måste vi göra det igen. Alternativet är en långsamt utdöende fackföreningsrörelse — och en arbetsmarknad som domineras av digitalt daglöneri.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
