En öppen, obligatorisk och avgiftsfri förskola från två års ålder. Riksdagsmotionen från elva socialdemokrater fick mothugg när den presenterades år 2020. Men har Sverige råd att missa en sån lönsam väg till integration, kunskaper och en likvärdig läsresa?

Att stärka barns livschanser med en obligatorisk förskola från två år är radikalt, kontroversiellt, kostsamt. Men 89 procent av Sveriges två-åringar går redan i förskolan, och de som inte gör det är just de barn alla säger sig vilja nå och som behöver den allra bäst.

De elva S-ledamöternas motion handlade delvis om samma saker som när barnomsorgen byggdes ut på 1970-talet: I en stark välfärdsstat ska individen kunna frigöra sig från klass, kön och familjebakgrund.

God barnomsorg ger fördelar för utvecklingen redan från ett års ålder

Nu på 2020-talet tillkommer även integrationen. Kunskapsklyftorna mellan barn med utländsk och svensk bakgrund växer, som visas i senaste läsförståelsemätningen från OECD. Och det är ingen liten grupp som läser sämre, utan 47 procent av de tioåringar som deltog i mätningen. Alarmerande siffror!

Så kanske har tiden hunnit ikapp förslaget?

I Aktuellt häromveckan (1 juni) argumenterade Christoffer Boman, före detta polis i Eskilstuna, numera trygghetsstrateg för just obligatorisk förskola som ett av sina två bästa förslag till förebyggande åtgärder.

Argumenten för är starka och tydliga:

  • En ny forskningsrapport visar att god barnomsorg ger fördelar för utvecklingen redan från ett års ålder och att den grupp som gynnas mest av att börja förskola tidigt är barn från socialt utsatta hem.Barn till invandrarföräldrar som började förskola tidigt gynnades inte bara i sin språkutveckling, utan stärkte även sina sociala färdigheter.
  • Norsk forskning visar att visat att barn som börjat tidigt i förskolan klarar sig bättre i såväl språk som matte och på lång sikt också bättre i utbildning och arbetsliv. Allra mest nytta av småbarnspedagogiken har familjer med låg och medelhög socioekonomisk ställning.
  • Ekonomen James J. Hackman fick Sveriges Riksbanks Nobelpris i ekonomi år 2000 för sin forskning som visar att insatser för utsatta barn ger en avkastning på 7 dollar för varje satsad dollar. Detta ska helst göras i åldern 1–3 år, då avkastningen är mångdubbelt högre än insatser senare i livet.

Eller som förskolläraren Eva Lindström skriver i tidningen Vi lärare:

”Jag har arbetat med de allra yngsta i förskolan i många år, det är den absolut viktigaste delen av förskolan, det här är det börjar, där lägger vi golvet i det stora höga hus som barnen ska bo i under hela sin utbildning. /–/ Vetenskapen säger att förskolan är bra för barn, även små barn.

Ett litet, men otillräckligt steg togs via tidigare S-regering när det förra året blev obligatoriskt för kommuner att informera familjer som inte använder förskolan om att den finns och är möjlig att använda.

Men regeringsunderlaget har inte levererat politik.

Liberalerna som tidigare drev på i frågan fick i Tidöavtalets korta avsnitt om ”ökade integrationsmöjligheter för de yngsta barnen” nöja sig med ”obligatorisk språkscreening på BVC” (vilket väl redan görs) samt det vaga: ”Språkförskola för barn i utsatta områden och för nyanlända barn i övrigt ska också övervägas.” I statsminister Kristerssons tal på nationaldagen utlovade han dock ”obligatorisk språkförskola för barn som behöver det”.

Ett löfte som kräver stora insatser och samtidigt riskerar ännu mer segregation.

Förskola, enbart till för barn med dålig språkutveckling missar just den bästa språkförskolan: Att hela dagarna umgås och lära tillsammans med svensktalande barn.

Men dit är det långt.

Barn i segregerade områden har ofta personal utan tillräckliga språkfärdigheter, som Stockholms stad klargör i en rapport. Därför är det utmärkt att staden nu genomför en utbildningssatsning, eftersom nationella krav från Skolverket på området fortfarande saknas. Självklart kräver en reformerad förskola rejäla resurser och utbildade pedagoger med goda kunskaper i svenska.

Stat och kommun måste investera både i de små barnen och de anställda.

Att inte satsa på det som ger barnen likvärdiga läs- och livschanser kommer att leda till stora och växande förluster.