Det är hoppingivande att EU:s ledare nu skärper tonen mot den israeliska regeringen. 

Den 18 november bombade Israel ett hus i Gaza där en familj och ett helt hushåll dödades. Tolv personer strök med varav fyra barn. Israeliska försvaret har hävdat att deras mål var en ”Hamas-soldat”.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch betvivlar sanningshalten i detta och anser att bomben framförallt riktade sig mot oskyldiga civila. Därmed bröt Israel mot internationell rätt och krigets lagar.

Tack och lov ledde omvärldens kritik och Egyptens medling till ett snabbt slut på detta begynnande Gaza-krig. FN:s uppgradering av Palestinas status som observatörsstat blev sen ännu ett bakslag för den israeliska ockupationspolitiken.

FN-majoriteten var överväldigande till palestiniernas fördel. Till och med Tyskland, som av historiska skäl aldrig röstar mot Israel, markerade genom att lägga ned sin röst i stället för att som USA rösta nej.

Tyvärr svarade Israel genast med att straffa palestinierna i form av nya bosättningar. Premiärminister Netanyahu deklarerade att Israel tänker bygga ytterligare 3000 bosättningar. Omvärldens reaktioner lät inte vänta på sig. USA:s utrikesminister Hillary Clinton kritiserade beslutet och menade att det försvårar en framtida tvåstatslösning.

Ännu starkare blev reaktionerna från EU-länderna. Frankrike och Storbritannien aviserade att de kan kalla hem sina ambassadörer från Israel om bosättarpolitiken blir verklighet. De liksom Sverige kallade upp Israels ambassadörer för att protestera.

Det hindrade inte den israeliska regeringen från att senare meddela att Israel tänker blåsa liv i planerna på att bygga 1600 nya bostäder i östra Jerusalem – det projekt som orsakade en diplomatisk strid mellan Israel och USA förra året och sedan dess legat vilande.

Utrikesminister Carl Bildt beskriver i sin blogg händelseutvecklingen som ”extremt oroväckande”. Om planerna blir verklighet ”sätter sig Israel på ett mycket tydligt sätt mot världssamfundet i dess helhet”.

Det är hoppingivande att EU:s ledare nu skärper tonen mot den israeliska regeringen. Något som av experter bedöms som en kursändring och helt klart ett störningsmoment för Israel.

Men det krävs mer än ord nu. EU måste frysa handelsavtalet med Israel och det är hög tid att Sverige inför ursprungsmärkning av israeliska bosättarprodukter från ockuperade områden.

I våras deklarerade Carl Bildt i riksdagen att regeringen undersöker saken, men att frågan är komplicerad och måste utredas. Det är en pinsamt passiv linje. Redan 2009 införde Storbritannien en sådan ursprungsmärkning. Sydafrika har också infört det. Varför kan inte Sverige göra det?

Svenska kyrkan, biståndsorganisationer och människorättsorganisationer har länge krävt ursprungsmärkning. Oppositionen i riksdagen har motionerat i frågan. Det behöver inte utredas mer. Gå från ord till handling nu, Carl Bildt!

Kartan ritas om rejält just nu i Mellanöstern, vilket kan få konsekvenser för Israel-Palestinakonflikten. Det vi bevittnat på senare tid i spåren av den arabiska våren är en ny maktkamp om det regionala herraväldet mellan å ena sidan Iran och å andra sidan Saudiarabien, Turkiet och numera Egypten. Här står shia- och sunnimuslimska krafter mot varandra där inbördeskriget i Syrien är det tydligaste exemplet. Det är där som slaget om hegemonin avgörs, som Joschka Fischer påpekade i en kolumn i DN nyligen.

Till detta kommer också en geopolitisk förändring som handlar om oljans minskade betydelse. I USA talas det allt mer om att man ska bli självförsörjande på gas och annan energi. Det är framför allt förväntningarna på skiffergasen som kan leda till att länderna kring Persiska viken inte längre kan diktera energipriset.

The Guardian skrev nyligen om hur skiffergasen kan förändra USA:s roll i världen, där ett minskat oljeberoende kan få till följd ett ökat ointresse för arabvärlden.

Ett nytt Mellanöstern växer fram samtidigt som stormakter som Kina och Indien kanske tar över USA:s roll i regionen. Vad detta får för konsekvenser för Israel-Palestina-konflikten är svårt att sia om. Den gamla tvåstatsidén ser dock ut att bli allt svårare att förverkliga. Kanske är det trots allt EU som kan spela en nyckelroll i försöket att skapa en rättvis fred framöver?