Krönika Vi vet vad en kebab kostar – men inte ett jobb.
Minns ni kebabkriget på Södermalm i Stockholm?
Under 90-talet öppnade två bröder varsitt kebabställe mittemot varandra på Götgatan: Kebabkungen och Jerusalem Kebab. Någonting hände mellan dem – ett bråk, säger ryktet, och snart därefter började de göra upp om Götgatans kunder med ett priskrig.
Priset på kebab pressades ner, steg för steg. Från 25 kronor. Till 20. Till 15. Till fem.
Till slut 4,95 kr.
I ett reportage i DN från januari 1996 beskrivs det som ett krig som ”skördat många offer i branschen”. För en kebab för 15 kronor betalar sig inte. Inte ens på 90-talet.
En marknad utan insyn
På just Götgatan visste alla vad en kebab kostade. Och det är just det som får en marknad att fungera: priser är synliga, de går att jämföra. Två ställen, mittemot varandra, med samma kunder. För att vinna konkurrensen så pressar de ner priserna – tills någon inte klarar av det längre.
Visst hade det varit enklare för kebabhaken att höja priserna i smyg tillsammans. Men det går inte.
Kunderna på Götgatan vet ju vad en kebab ska kosta. De märker direkt när något inte stämmer.
Kebabhaken har inget egentligt informationsövertag över kunderna.
På arbetsmarknaden är spelreglerna helt annorlunda. Här finns inget skyltfönster där lönen står uppskriven. Som arbetssökande kliver du in i en intervju utan att egentligen veta vad jobbet är värt, och förväntas samtidigt kunna förhandla om något du saknar referenspunkt för. Vad tjänar kollegorna? Vad fick personen som hade rollen innan dig? Och vad är egentligen rimligt att begära?
Transparens som maktbalans
Mot den här bakgrunden har EU röstat igenom ett lönetransparensdirektiv. I grunden handlar det om något väldigt enkelt: att göra löner synliga. Arbetsgivare ska redan i jobbannonser – eller åtminstone innan själva intervjun – ange en ingångslön eller lönespann. Du som jobbsökare ska få högre transparens, och man hoppas även utjämna löneskillnader kvinnor och män emellan med detta.
Och kanske viktigast av allt – arbetsgivare får inte längre fråga vad du tjänade tidigare, så att gamla löner inte ska följa med i nästa förhandling.
Idag ser det inte ut så på arbetsmarknaden. Lönen kan skilja sig kraftigt beroende på erfarenhet, bakgrund, men också hur trygg du är i en förhandling. Vågar en nyexaminerad student förhandla om lönen på sitt första jobb? Hur ska du veta vad som är rimligt, när du inte ens vet var du ska börja?
Samtidigt bygger den svenska arbetsmarknaden på kollektivavtal, där löner sätts mellan fack och arbetsgivare. Tanken är att ingen ska behöva förhandla i blindo. Den svenska modellen har fungerat i decennier – men trots det kvarstår löneskillnader mellan kvinnor och män.
Kritik från näringslivet
Sverige röstade nej när direktivet först antogs, med hänvisning till den svenska modellen. Samtidigt är arbetsmarknadens parter splittrade. Många fackförbund som Unionen ser ökad insyn som ett sätt att minska löneskillnader, även om frågan helst hade lösts genom kollektivavtal. Arbetsgivarorganisationer som Svenskt Näringsliv har varit kritiska och varnar i sin tur för ökad administration och minskad flexibilitet.
24 av 27 EU-länder röstade för. Och det stannar inte här. Efter tre års implementeringstid, vill regeringen nu skjuta på införandet samt omförhandla direktivet i efterhand.
Att fördröja ett EU-direktiv är ju inte bara en politisk markering som kan skada Sveriges legitimitet, men notan riskerar att bli dyr. Senast Sverige hamnade i en liknande situation slutade det med böter på 100 miljoner kronor.
Idag står en halv miljon utan jobb i Sverige. Saco studentråd rapporterar att en betydande andel nyexaminerade akademiker har en inkomst lägre än studiemedelsnivån fyra månader efter examen. I ett sådant läge förskjuts maktbalansen ytterligare till arbetsgivarnas fördel. Att då försöka skjuta på reformer som gör löner mer transparenta är svårt att förstå, det riskerar att förvärra en situation där arbetssökande redan är i ett underläge.
Att försöka omförhandla direktivet i efterhand känns dessutom orealistiskt, givet hur överväldigande stödet var när det först antogs.
På Götgatan visste alla vad en kebab kostade. Det borde vi också veta på arbetsmarknaden.
Julia Qiu
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
