Åsa Romsons tal påminner oss om Europas skam och varför vi måste börja blicka framåt.
Nej, det blev inget mer prat om Auschwitz. Men Åsa Romsons personliga engagemang går inte att ta miste på.
När hon på onsdagen inledde partiledartalet på Resecentrum Uppsala med att tala om sina reaktioner på bilderna från flyktingkatastrofen, började språkröret att gråta. Det blev ett tal som mer handlade om värderingar, än om konkret politik.
Öppenhet, värme och mänsklighet var ord som nämndes flera gånger. Romson hyllade uppslutningen runt om i Sverige – alla frivilliga som möter nyanlända på tågstationer, fotbollstränare som bereder flyktingbarn plats i laget, pensionerade lärare som erbjuder gratis svenskundervisning. Men sa också att grunden för ett mänskligt flyktingmottagande inte kan bygga på frivilliga insatser, utan på lagliga vägar in och en mänsklig asylprocess.
Samtidigt påminde hon om Europas skam, om ett EU som sviker människor i deras värsta nöd, som struntar i löftet efter andra världskriget: ”Envar har rätt att i annat land söka och åtnjuta asyl från förföljelse”.
Åsa Romson är ingen stjärna i talarstolen – en av förklaringarna till att det stormar kring henne. En annan är förstås den djupt rotade motviljan mot kvinnliga politiker. Men den här gången lyftes hon av de framtidsoptimistiska stämningar som på ett fantastiskt sätt har präglat Sverige efter flyktingkatastrofen.
När hon gick över till att prata om att Sverige ska ta globalt miljöledarskap genom att bli den första välfärdsnationen med bara fossilfria lösningar, lät hon övertygande. Hon valde att lyfta fram FN:s stora klimatkonferens i november som startskottet även för en helt ny svensk energipolitik.
Vi får se hur det går med det, erfarenheterna från klimatmötet i Köpenhamn ger anledning till skepsis, även om den globala medvetenheten om klimatförändringarna är betydligt större i dag än då – den sträcker sig trots allt från kommunistpartiet i Kina, till Vatikanstaten och Vita huset.
Sen kom en del floskler om ”kunskapsnationen” Sverige som backades upp av löften om breddad rekrytering till högskolan och satsning ny miljöteknisk forskning. Men det underliggande budskapet var som sagt optimistiskt. Tillsammans kan vi klara det, ville Romson säga och citerade Tysklands förbundskansler Angela Merkel: ”Kunde vi rädda bankerna kan vi rädda flyktingarna”.
Framför allt kom Romsons tal som en liten fingervisning om att det är dags att vända blad i den svenska debatten. Den har alldeles för länge varit tillbakablickande, nu gäller det att blicka framåt och se möjligheterna.
”Den dans runt SD som dominerat svensk politik är slut. Vi har viktigare saker att ägna oss åt: skolan, jobben, att ge människor som kommit en väg att göra vårt land också till sitt”, skrev nyligen Gustav Fridolin i en debattartikel apropå flyktingpolitiken.
Jag hoppas desperat att han har rätt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
