Moderaternas enda väg till makten

Moderaterna befinner sig nu i sin djupaste kris sedan 2002. Men det finns en rationalitet i partiets agerande om man tänker maktstrategiskt.  

Det senaste draget var att moderaterna öppnade för samtal och någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. En alliansbudget med stöd av Jimmie Åkesson ska skyndsamt presenteras. Då skulle AKB kunna fälla regeringen Löfven redan i höst. Centern och Liberalerna håller än så länge emot. Alliansen knakar i fogarna.

Det finns förmodligen flera skäl till den här politikomläggningen. Reinfeldt nya moderater var ett projekt som drevs igenom uppifrån. Ett stort antal ledande moderater har tigit i församlingen under många år. Framgång tenderar att tysta kritiker.

Särskilt de gamla stötarna i partiet (tänk Ulf Adelsohn) har aldrig gillat att partiet släppte högerflanken. Många moderater är genuint missnöjda med att den högermajoritet som finns i Sveriges riksdag inte brukas för att byta regering. De är beredda att blunda för, eller acceptera, vad Sverigedemokraterna representerar och står för.

Den förflyttning Kinberg Batra nu inlett, och hennes hattande hit och dit, innebär samtidigt att Centern kapar åt sig väljare i det liberala och nyliberala fältet. Annie Lööf har för avsikt att utmana Kinberg Batra om ledartröjan inom borgerligheten. Under ytan handlar mycket om denna interna maktkamp inom borgerligheten.

De flesta svenska partier är relativt fattiga. Men Centern har en kassa på två och en halv miljard. Så ett tronskifte är inte otänkbart. Särskilt som Centern, till skillnad från moderaterna, har en effektiv ledare. Historiskt sett har borgerliga väljare visat sig vara synnerligen »otrogna« och satsat på det för tillfället starkaste kortet.

Allt detta har skapat en moderat existentiell ångest. Partiet befinner sig nu i sin djupaste kris sedan 2002. I de senaste opinionsmätningarna ligger partiet en bit under 20 procent. Några av de ledande gamla nya moderaterna luftar öppet sitt missnöje. Ja hur säkert sitter Anna Kinberg Batra? Skandalerna i kommunikationsavdelning bär vittnesmål om något inte står rätt till själva partiorganisationen.

Samtidigt är det nog för tidigt att kora vinnaren i det här solkiga spelet. För det finns en rationalitet i moderaternas agerande om man tänker maktstrategiskt.

Kanske behöver ABK helt enkelt en smula KBT.

Mycket tyder på att alliansen inte blir större än de rödgröna i nästa val. Genom att öppna för samtal med Sverigedemokraterna ändrar Anna Kinberg Batra nu spelreglerna. Det kan vara Moderaternas, kanske enda, chans att komma tillbaka till Rosenbad efter nästa val. Och därmed bibehålla rollen som det borgerliga statsbärande partiet.

Viljan till makt ska inte underskattas. Förmodligen har partistrategerna kalkylerat med att rockaden kan leda till väljarförluster till exempelvis Centern. Men ändå gjort bedömningen att dessa är värda det långsiktiga priset.

Moderaterna lär bli större än Centern i nästa val och skulle med passivt stöd av SD kunna bli regeringsbildare, om än med mindre stöd än under Reinfeldts gyllene år. Å andra sidan skulle M, KD och SD, ett nytt starkt konservativt block i svensk politik, till och med kunna bli större det rödgröna »blocket«.

Det är högst svårförutsägbart vad Liberalerna och Centern gör då och hur konstellationerna kommer att se ut efter nästa val. En sak är säker, trycket på Lööf och Björklund kommer att vara enormt. Hela näringslivets opinionsbildningsapparat lär aktiveras med krav på rättning i ledet.

Vägen tillbaka till högerburen innebär under alla omständigheter en kräftgång för moderaterna. Anna Kinberg Batras mardrömsscenario är nog att Sverigedemokraterna blir större än moderaterna i nästa val. Den tanken lär hålla henne vaken om nätterna.

Kanske behöver AKB helt enkelt en smula KBT. Och då tänker jag inte på Kommunalt Bostads Tillägg. Det tror jag inte att hon behöver. Utan KBT i betydelsen Kognitiv Beteende Terapi. Kanske kan den psykologiskt lagde Fredrik Reinfeldt bistå sitt gamla parti.