HÅKANS HÖRNA Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det fokus på Angela Merkel.
Inför Angela Merkels sista dagar i Kanzleramt i Berlin läser jag Matthew Qvortrups Angela Merkel. Europe´s Most Influential Leader. Det är en biografi om Merkel, men lika mycket en bok om tysk och europeisk nutidshistoria.
Merkel har suttit 16 år som kansler och tangerar därmed Helmut Kohls tidigare rekord. Hon är den första kvinnan på kanslerposten. Hennes bakgrund i DDR sticker ut. Två år efter murens fall blev hon minister, 14 år senare blev hon kansler.
Merkels politiska karriär är unik och hon har visat sig ha många politiska liv. Hennes politiska ställningstagande har inte sällan överraskat. Samtidigt som det inte är alldeles lätt att hitta den röda tråden. Hennes kritiker har tidvis lyft fram vad de uppfattat som en oförmåga att fatta beslut, och med en ordlek valt verbet ”merkeln”. På svenska får det väl bli ”merkla”.
Matthew Qvortrup menar snarare att hon tänker igenom saker och ting ordentligt, väger för och emot, innan hon bestämmer sig. Och att detta är nyckeln till Angela Merkels sätt att förhålla sig till livet och politiken, i allt från skilsmässan från sin första man till alla avgörande överväganden och beslut som kansler. Metodiken har inneburit att hon därför ändrat sig både en och två gånger.
Jag fastnade för en detalj i Merkels historia från DDR-tiden. 1977 gavs en bok ut i Västtyskland som smugglats ut från Östtyskland. Den hette ”Alternativet” och var en hård vidräkning med den ”reellt existerande socialismen” skriven av en östtysk kommunist vid namn Rudolf Bahro.
Angela Merkel intresserade sig under sin studietid i Leipzig för boken, även om hon, som hon framhåller, inte höll med om allt. Hon mindes i efterhand att ”en grupp vänner och jag studerade ‘Alternativet’ nästan vetenskapligt. Vi ägnade flera kvällar åt varje kapitel”.
Merkel och hennes föräldrar hankade sig fram i diktaturens DDR, men var inga partigängare. Och Angela Merkel deltog alltså i ett slags studiecirkel om en illegal bok. Bara att inneha en kopia av ”Alternativet” var att betrakta som en ”kriminell handling”, om Stasi hade fått nys om saken.
”Alternativet” i sig är en intressant fotnot i historien. 1977 publicerade den västtyska veckotidningen Der Spiegel ett utdrag. Bahro hade innehaft tunga poster i DDR men var också en betydande politisk filosof som blivit allt mer kritisk till det rådande ordningen i Östtyskland. ”Alternativet” var en tung teoretisk bredsida mot den sittande DDR-regimen.
Boken analyserade och riktade kritik mot ”kommunismen” utifrån marxistiska begrepp och traditioner. Den bar på en vag förhoppning om att de kommunistiska länderna skulle kunna reformeras. Vid det här laget påminde de socialistiska utopierna i öst mer om dystopier. Tanken att marknadsekonomi och kapitalism skulle avlösa kommunismen i de reellt existerande socialistiska länderna fanns inte på kartan. Sådan var tidsandan.
”Alternativet” var en omständlig, men inte helt glasklar bok. Redan 1979 kom den i svensk översättning. När jag bläddrar igenom mitt exemplar upptäcker jag några ord på försättsbladet som jag antecknat för att slå upp i ett uppslagsverk; cybernetik, morfologisk och ontologi var inte ord man vanligtvis slängde sig med på bygatorna hemmavid.
”Alternativet” lanserades och betraktades som en ny klassiker, referenserna gick till Marx som i ”Kapitalet” analyserat kapitalismen, här var det kommunismen som lades under luppen. Definitionen på en klassiker är att få har läst den men att många känner till den. I dag är det inte så många som känner till ”Alternativet”. Och jag tvivlar på att någon läser den idag,
I slutet av 1970-talet såg det annorlunda ut. Den första tyska upplagan sålde slut innan den hade nått bokhandeln. ”Alternativet” blev en bestseller. Den hyllades av vänsterpersoner av olika schatteringar och översattes till en rad språk, däribland svenska. Den östtyska regimen reagerade omedelbart och dömde Rudolf Bahro till ett långvarigt fängelsestraff.
Utanför Östtyskland hade Bahro blivit ett stort namn. 1978 samlades mer än 3 500 deltagare till en internationell konferens om och för honom i Västberlin. Under fyra dagar avhandlades socialismens framtid. I ett dussintal länder bildades Bahro-kommittéer.
Det fanns en koppling till Pragvåren 1968 och förhoppningarna om en ”socialism med mänskligt ansikte”. Merkels föräldrar hade uttryckt sympati för utvecklingen i Tjeckoslovakien och besökte Prag 1968. Familjens historia är i sig intressant och berättar något intressant om Angela Merkel. Hennes föräldrar bodde i Hamburg när hon föddes. Pappan var präst i den lutherska kyrkan, men familjen hade polska rötter.
Angelas far Horst Kasner flyttade med hela familjen till Östtyskland för att bli präst i staden Templin. Delvis av solidaritet med kyrkan och den kristna tron. Den lutherska kyrkan delades inte av Berlinmuren och gränsen mellan Öst och Väst. Möjligen flyttade familjen också österut i solidaritet med en de socialistiska idéerna. Det fanns också en skepsis mot den amerikanska kapitalism och materialism som Västtyskland kopplade upp sig på.
Familjen var inte kommunistisk, men beskrivs av Matthew Qvortrup som socialdemokratisk och demokratiskt socialistisk. Under DDR-åren var familjen Kasner förvisso inte aktiva dissidenter. Men inte heller lojala med partiet och staten. Kyrkans rum skapade en viss frihet, inte bara i andlig mening utan gav ett utrymme för en större intellektuell frihet.
Angela Merkel var visserligen medlem i FDJ (Freie Deutsche Jugend), den enda statligt erkända ungdomsorganisationen i Östtyskland, men hennes intresse för ”Alternativet” sammanföll med en bred och rätt allmänt spridd önskan om demokratiska reformer i de socialistiska staterna. Sedan kom 1980-talet. Och Angela Merkel började blicka mot USA som nu leddes av Ronald Reagan. Hon engagerade sig i demokratirörelsen runt 1989. Efter murens fall blev hon kristdemokrat.
Och Rudolf Bahros vidare öden och äventyr är inte helt lätta att följa eller förstå. Efter frigivandet fick han fri lejd till Västtyskland. Där anslöt han sig till De Gröna som bildades 1980, och som hade dragit till sig många vänsteraktivister från 60- och 70-talens radikala uppsving. I de interna striderna stod han på ”fundisarnas” sida, och hamnade i konflikt med Joschka Fischer, den store vänstermannen som blivit en riktig ”realo”.
Överhuvudtaget verkar Bahro rätt svår att placera i ett tydligt politiskt fack. Han var inne på indiska gurus. Inte sällan tycks hans idéer ha varit rätt revolutionära, och kan ibland beskrivas i termer av ”ekosocialism” med betydande inslag av ”värdekonservatism”.
Bahro besökte Nordkorea och förklarade att han uppskattade ett system som tillfredsställde alla basala behov av säkerhet. Efter 1989 återupprättades han av DDRs högsta domstol innan den östtyska statsbildningen upphörde att existera. Han hustru begick självmord efter en äktenskaplig dispyt. Han blev själv allvarligt sjuk men vägrade länge behandling. Han gifte om sig och avled 1997. Det blev inga fler stora konferenser för och om Rudolf Bahro.
Angela Merkels framtida liv kom som vi väl vet att se helt annorlunda ut. Hon blev ledande i CDU i östra Tyskland, och satt mellan 1991 och 1998 i Helmut Kohls regeringar. Vägen till kanslerposten gick via två politiska mäns tunga fall, där hon själv spelade en avgörande roll. När det avslöjades att Helmut Kohl hade haft en egen hemlig partikassa med dolda bidrag höll hon i yxan och valdes till partiledare år 2000.
2002 misslyckades CSUs Edmund Stoiber att besegra den rödgröna regeringen som leddes av Gerhard Schröder. Men 2005 blev hon kristdemokraternas kandidat till kansler och vann valet, om än med knapp marginal.
Socialdemokraterna var länge uträknade men återhämtade sig i valrörelsens slutfas. Vissa analytiker har hävdat att om valrörelsen hade pågått i någon vecka till hade Schröder vunnit. Angela Merkel samarbetade på den tiden med ekonomen Paul Kirchhof som argumenterade för en ”platt skatt” på 25 procent. Det utnyttjade den drivne kampanjpolitikern Schröder till det yttersta.
Men CDU och Merkel blev lite större och kunde bilda regering. Schröders fall minns vi inte minst på grund av hans arroganta agerande i TV-studion sent på valnatten. Han förklarade frankt att han absolut inte kunde tänka sig att förhandla med Angela Merkel. Vilket ledde till exit Gerhard Schröder, och sedan förhandlade CDU och SPD sig fram till en stor koalition, om än en motvillig sådan.
Därefter har Merkel hållit sig borta från nyliberala utflykter på högerkanten, något som aldrig gått hem i Tyskland. Hon har placerat CDU i höger-mitten-fältet, med betoning på mitten, inte minst beror det förstås på att CDU och SPD regerat tillsammans under så många år. Men inte heller under de fyra år då CDU regerade i koalition med det liberala FDP blev det någon liberal verkstad i Tyskland.
Så det finns ett och annat merkelskt lappkast. Tyskland valde att rädda euron med stora lån under EMU-krisen till inte minst Grekland. Men med drakoniska krav på nedskärningar i de skuldsatta länderna. Denna tyska finansiella konservatism höll länge i sig. Men under pandemiåret vände Merkel på klacken och accepterade de franska och sydeuropeiska kraven på en återhämtningsfond för att få igång ekonomin efter krisen.
EU bidrar nu med omfattande lån och bidrag. Merkel har accepterat att EU tar upp egna stora lån för att finansiera återhämtningsfonden, trots motstånd inte minst från den egna tyska författningsdomstolen.
Eller ta kärnkraften. SPD och De Gröna hade under sina år vid makten beslutat att avveckla kärnkraften. Det beslutet rev Merkel först upp. Men så inträffade den dramatiska kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011. Då bytte hon fot och fattade raskt beslut om en snabbavveckling.
Detta kan förstås tolkas som hållningslöshet eller ren och skär nödvändig pragmatism. Politikens gyllene regel är att lära sig av sina misstag.
Eller som att Merkel har ”merklat” ett tag och sedan satt ned foten. Men det har samtidigt visat sig extremt framgångsrikt. CDU har regerat i 16 år. Merkel har skrivit in sig i historieböcker och stärkt Tysklands politiska och moraliska roll i EU och i världen.
Men i ett avseende kommer hon förmodligen att visa sig mindre framgångsrik. Politiker vill lämna över till sina adepter så att deras arv kan leva vidare. Angela Merkels utpekade och utsedda efterträdare har inte lyckats leva upp till förväntningarna. Annegret Kramp-Karrenbauer avgick efter något år. Armin Laschet som i år är kandidat till kansler ligger illa till. CDU går mot ett historiskt bottenrekord. Angela Merkel överlämnar ett betydande arvegods. Om någon vill förknippas med det efter hennes avgång är inte helt givet.
Håkan A Bengtsson är VD för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
