Martin Lindblom
Martin Lindblom

En skolminister med ett så bedrövligt facit som Jan Björklund (FP) hade i varje annat land än Sverige tvingats avgå. Det skriver Martin Lindblom, f d politisk redaktör LO-tidningen.

I höstas föreslog Socialdemokraterna satsningar på mindre klasser, sommarskola och obligatorisk läxhjälp för att komma tillrätta med en del av skolans problem. Med sedvanlig arrogans avvisade utbildningsminister Jan Björklund (FP) propåerna.

För någon vecka sedan gjorde regeringen helt om och plagierade S-förslagen rakt av. Regeringen tog också tillbaka ett förslag om sänkta studiebidrag till högskolestuderande.

Därefter beskyllde statsministern Socialdemokraterna för att ha anpassat sig till borgarnas skolpolitik. Ett ovanligt fjantigt påstående, då alla kunde se att det var alliansregeringen som desperat försökte dölja sina tidigare misstag genom att kopiera S-förslagen.

På en punkt fortsätter dock alliansregeringen sitt förstörelsearbete i skolan. Efter att just ha gjort om hela betygssystemet i grundskolan vill den ta ytterligare ett steg och sätta betyg från fjärde klass. Varför skolan skulle bli bättre för att vi börja sortera och rangordna tioåriga barn är svårt att förstå.

Förslaget saknar stöd i pedagogisk forskning. Om betyg i lägre åldrar alls har någon effekt är den troligen negativ, åtminstone visar länder med tidiga betyg enligt PISA-underökningarna generellt sämre resultat.

Jan Björklund har gjort betygen till ett huvudnummer i sin populistiska propaganda mot vad han kallar socialdemokratins flumskola. Förmodligen för att han vill inbilla föräldrar som är oroliga över skolans standard att fler betyg ger en bättre skola.

Björklund ägnar sig åt historieförfalskning. Låt oss se på vad som har hänt.

Det gamla betygssystemet som Björklund förtalar utreddes på 1970-talet och infördes i grundskolan av regeringen Ullstens skolminister Birgit Rodhe 1978/79. Det blev då betyg från årskurs åtta med frivilliga centrala prov (vilka blev obligatoriska under 80-talet när Bengt Göransson var skolminister). Detta betygssystem fortlevde fram till mitten av 1990-talet då det stegvis fasades ut och ersattes med ett målrelaterat betygssystem.

Det gamla, av en folkpartiregering föreslagna betygssystemet, var inte dåligt om man ser till den svenska skolans resultat. Under det gamla betygssystemets sista år (alltså i början på 90-talet) var de svenska elevernas kunskapsresultat bland de allra bästa i världen i alla internationella jämförelser enligt svenska forskare. Att tala om ett långvarigt kunskapsförfall som Björklund gör är lögnaktigt och även okunnigt förtal av kloka reformer från en tidigare folkpartiregering.

För att undvika missförstånd. Jag vill inte påstå att dagens svenska skolkris beror på införande av de målrelaterade betyg, som gällt från 1998 och fått ytterligare vikt genom alliansregerings nya sexgradiga skala för betyg. Men indirekt har de utan tvivel haft skadliga effekter genom att de flyttat fokus från vad som är viktigt i skolan och infört onödigt mycket extraarbete på de lägre stadierna (en lärare i årskurs sex förväntas till exempel sätta betyg i tolv olika ämnen, ett tidsödande arbete).

Betyg är ett slags återkoppling, en bedömning av läraren i efterhand. I bästa fall kan ett dåligt betyg få en elev att skärpa sig, men resultatet kan lika gärna bli resignation och uppgivenhet. All pedagogisk forskning visar att vad som verkligen gynnar elevernas kunskapsinhämtande är att bedömning av deras prestationer sker fortlöpande, i omedelbar anknytning till undervisningen och följs upp med handfasta råd av läraren.

Det handlar för läraren att uppmärksamma kunskapsluckor, rätta till felaktiga arbetssätt och se till att eleven inte går vidare till nya arbetsuppgifter utan att behärska nödvändiga förkunskaper – och inte minst om att berömma elevens framsteg. Studier visar att lärare som på detta sätt blandar handledning med beröm kan radikalt höja alla elevers kunskapsnivå. Forskarna varnar för att överdrivet intresse för betygen är ett direkt hinder för denna pedagogiska uppgift.

Vi är därmed tillbaka till vad som borde vara en självklarhet. Skolans resultat avgörs av att lärarna har goda arbetsvillkor och professionellt ansvar för hur undervisningen läggs upp. Men dagens signaler från skolministern är de motsatta: han står för mer övervakning, mer kontroller, fler nationella prov och mer administrativa uppgifter. Hans perspektiv är den misstrogne makthavarens. Varje skolproblem ska lösas genom att statens kontrollapparat byggs ut. Att mäta att skolan når målen är förvisso viktigt, men det går att göra utan denna kränkande övervakning av de yrkesverksamma.

Björklund är förstås inte ensam skyldig till skolans problem. Men han är faktiskt skyldig till att under åtta år ha förvärrat dem.

Han har vägrat inse att etableringen av privatägda skolor har skapat ett dyrbart och irrationellt skolväsende. Han har struntat i kommunernas stora besparingar på skolorna. Han vill inte förstå att omvandlingen av skolan till en marknadsstyrd organisation i kombination med etableringsfrihet för privatägda skolor är en orsak till förfallets utbredning. Han har stillatigande åsett en kraftig urholkning av grund- och gymnasieskolans lärarlöner (till skillnad från högskolelärarna vars löneutveckling varit betydligt bättre). Han har blundat för att skolsegregationen breder ut sig.

En skolminister med ett så bedrövligt facit hade i varje annat land än Sverige tvingats avgå. Men Björklund sitter kvar.

Martin Lindblom, f d politisk redaktör LO-tidningen