Marknadshyror ökar klyftorna

LEDARE Nationalekonomerna får fabricera hur mycket forskning de vill om att marknaden skapar jämvikt. Marknadshyror skulle öka orättvisorna.

Den politiska verkligheten är ofta komplicerad, rymmer skiftande problem och spretiga utmaningar. Det bästa sättet är att förhålla sig till denna ofta mångskiftande samhälleliga verklighet är ofta att utveckla flera olika åtgärder och att pröva sig fram, förbättra och reformera. Lära sig längs vägen.

Men lockelsen är alltid stor att fastna för en modell eller föreslå en universallösning på komplexa samhällsutmaningar. Vilket förstås underlättar för de som vill kommunicera budskapet och som det heter ”nå ut i media”.

Ett sådant exempel är kravet på marknadshyror för hyresrätter. Kravet upprepas lika ofta som det avvisas.

Bakom ligger förstås starka ekonomiska intressen, som skulle tjäna mycket på förslaget, det vill säga inte minst de företag som äger hyresrätter.

Till detta kommer en ideologisk trosvisshet om att marknaden lämnad åt sitt eget öde i sig själv löser snart alla samhällsutmaningar och intressekonflikter. Och därför är marknadslösningar bäst lämpade att åtgärda även dagens bostadspolitiska tillkortakommanden.

Dagens sätt att bestämma hyrorna görs ansvarigt för en rad olika problem på bostadsmarknaden. Som handeln med svartkontrakt. Det låga bostadsbyggandet. Hyrorna som anses vara för låga vilket leder till ombildningar.

Allt detta kan menar man åtgärdas genom att låta marknaden avgöra hyrorna, det vill säga att fastighetsägarna sätter hyran som sedan hyresgästerna får anta eller förkasta. I denna högst teoretiska modell och förenkling av hur marknader i praktiken fungerar skapas ”jämvikt” på marknaden. Det blir bättre för alla. På så sätt bäddas ett intresse och en särskild ideologisk föreställning in i ett allmänintresse.

Marknadshyror skulle öka orättvisorna. Men vi behöver minska klyftorna i allmänhet och i boendet i synnerhet.

Frågan aktualiseras av ännu ett inlägg i denna eviga debatt, i form av boken ”En hyresmarknad i kris. Fortsätt lindra symptomen eller bota sjukdomen?” av Fredrik Kopsch, som är nationalekonom vid Lunds universitet. Bokens centrala mening och tes är att dagens lagstiftning leder till ”hyror som konsekvent och systematiskt avviker från jämviktsnivån”. Boken ges ut av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Det är förstås bra att stödja forskning som pekar i olika riktning, det bör alltid bejakas, men i det här fallet är resultatet och argumentation inte direkt imponerande.

Ekonomer som Kopsch använder alltid begreppet hyresreglering för att beskriva hyresmarknaden i Sverige.

Bostadsforskaren Bo Bengtsson vill hellre tala om det ”kollektiva förhandlingssystemet”, det vill säga att hyresgästföreningen eller annan förhandlar med fastighetsägarna och kommer överens om en hyresnivå. Begreppet hyresreglering, är menar Bengtsson, ”så uppenbart missvisande att det måste uppfattas antingen som en medveten politisering eller som uttryck för mer eller mindre omedvetet grupptänkande bland ekonomier och andra som diskuterar hyresmarknaden.” Även om Bengtsson citeras i boken är det just begreppet som ”hyresregleringen” som konsekvent används.

I grunden befinner sig bostaden på en marknad, men precis som på arbetsmarknaden, sätts hyrorna och lönerna genom förhandlingar mellan parterna. Detta motiveras av att varken arbetet eller bostaden är eller bör betraktas som en vara bland andra, utan en så viktig del av vår välfärd att den bör omgärdas av andra regler eller system än exempelvis marknaden för kläder. Båda är så pass avgörande för våra möjligheter att leva ett gott liv att båda omnämns i den svenska regeringsformen, alltså vår grundlag, som styr den offentliga maktens göranden och låtanden. Ett centralt motiv är att ett renodlat marknadssystem skulle leda till att såväl arbetsgivarna som fastighetsägarna får ett otillbörligt övertag gentemot arbetstagarna och hyresgästerna.

Föreställningen om att marknaden i sig skapar jämvikt är i grunden en illusion. Erfarenheten talar snarast om instabilitet. Och bostadsmarknaden är en så komplex och långsiktig sektor att den varken på lång eller kort sikt kan förväntas uppnå någon slags teoretisk jämvikt där alla är nöjda och utbudet av sig själv matchar efterfrågan.

Ett argument för marknadshyror de senaste åren är att andra delar av bostadsmarknaden styrs av fri prissättning. Politiken har ju också retirerat. Bostadsfinansieringen avvecklades på 1990-talet. Det ägda boendet har gynnats genom en rad politiska beslut, som när fastighetsskatten avskaffades och ROT har förbilligat renoveringar i villor och bostadsrätter. Extremt låga räntor har sänkt boendekostnaderna drastiskt. De flesta som äger sitt boende har kunnat räkna in en betydande förmögenhetsutveckling. Sammantaget är hyresrätten i dag ett dyrare boende än det ägda boendet. Där bor dessutom generellt sett fler personer med lägre inkomster. Vi har fått en ny barriär i samhället mellan klasser och grupper, olika delar av landet och i våra städer, som handlar om de olika upplåtelseformerna. Nya gränser och skiljelinjer har dragits upp i det svenska samhället.

Den här fördelningsaspekten diskuteras aldrig av de som förespråkar marknadshyror, trots att de förstås som Fredrik Kopsch medger att hyrorna skulle höjas om det kollektiva förhandlingssystemet avskaffades.

I stället behöver politiken återigen ta ett helhetsgrepp över bostadspolitiken och se till att genom olika åtgärderna öka bostadsbyggandet och utjämna skillnaderna mellan de olika upplåtelseformerna. Se till att det finns boende till rimliga priser och öka möjligheterna att byta bostad när vi vill och har behov av det.

Sedan får våra kära nationalekonomer fabricera hur många forskningsrapporter de vill om hur marknaden skapar jämvikt. Marknadshyror skulle öka orättvisorna. Men vi behöver minska klyftorna i allmänhet och i boendet i synnerhet.