Maria Carlsson: Skolbiblioteken är mer än “bara” böcker

Varför behövs skolbiblioteken? Därför. 

Min högstadieskola var en sedvanlig landsortsskola. Barn från olika hålor transporterades med buss in till samhället och den roströda 70-talsbyggnaden, som låg utplacerad i kanten av byn. De som var över femton körde moped. Trimmade moppar, där doften av avgas satt kvar i kläderna länge efteråt.

På min högstadieskola var eleverna mer intresserade av biljard i uppehållsrummet och cigaretter bakom gympasalen än av engelska verb och svenska klassiker (kanske är det så på alla högstadieskolor).

I min högstadievärld var vuxna märkbart frånvarande. Lärarna skymtade ibland, med en kaffekopp i handen på väg mot fikarummet, nogsamt förvissade om att inte behöva se vad som hände i korridoren. Inte behöva höra svordomarna, inte lägga märke till tuggummin som kletades in i kläder och hår, inte behöva ta tag i elever vars redan ickeexisterande studiemotivation långsamt försvann.

I korridoren var det anarki. Biblioteket var en frizon.

Inhyst i ett inglasat rum vid skolans entré blev skolbiblioteket den plats dit vi flydde. För mig kom det rummet att betyda allt. Skolbiblioteket blev min första samhällskritiska arena och det var där mitt litteraturintresse grundades.

I skolbiblioteket diskuterade vi USA, invasionen av Irak, köttkonsumtion och Folkpartiets språktest. Det var där vi kom på idén att få skolledningen att låta internteveapparater livesända invasionen av Irak. Det var där jag blev feminist.

Skolbibliotekarien Lena-Britt var en förutsättning för allt detta. Det var hon som fnös åt oss när vi läste Frida, som slog ner på tidningens skeva ideal och som häcklade tidningens dubbelmoral. Själv hade hon samma kläder varje dag, året om. Träskor och en jeansskjorta. Vart tionde år, på ett ungefär, brukade hennes klädsel sammanfalla med modets växlingar.

För mig var skolbiblioteket så mycket mer än en samling böcker, det gav mig grunden till att påbörja en klassresa. Bokhyllorna garanterade tillgång till en annan typ av läsning än de deckare och motorcykeltidningar som fanns i mina föräldrars hem. Lena-Britt gav mig och mina vänner ett annat sätt att se på världen.

Därför gör det mig så ont att läsa om hur skolorna inte följer skollagen, att skolorna struntar i att inrätta bibliotek. Det gör mig ont när Niclas Lindberg, generalsekreterare i svensk biblioteksförening, säger att ”skollagens komplettering om skolbiblioteken har blivit en papperstiger” och när Anders Hultin, vd för friskolekoncernen JB, säger att ”skolbibliotek i form av ett rum med fysiska böcker är förlegat”.

Skolbiblioteken är inte förlegade. Det är mer än några hyllor i hörnet av ett klassrum. Det är viktigare än så. Särskilt i skolor som min högstadieskola, där en majoritet av eleverna kom från hem där det helt saknades studietradition. Där många hade så kallade ”struliga familjeförhållanden”.

Efter det att jag gått ut blev min högstadieskola en följetong i lokalpressen. Senast 2011 fick skolan massiv kritik av Skolinspektionen, andelen elever med godkänt i alla ämnen har successivt sjunkit och ligger nu på 60 procent jämfört med centralortens 75 procent. Samtidigt har skolan drabbats av nedskärningar, lärartjänster har försvunnit och klasserna vuxit. Flera gånger har elever polisanmälts för skadegörelse och trakasserier.

Därför gör det mig så lycklig då jag får reda på att det står ett nybyggt bibliotek vid ingången till skolan. Det må vara samma oändliga korridorer, samma orangea skåp, samma lärare som år efter år duckar och inte låtsas se. Men till skillnad från nära hälften av landets elever har barnen på min högstadieskola tillgång till en fristad i form av ett bemannat skolbibliotek.