Sara Appelgren

Vad ska vi med SD:s riksdagsutträde att göra, om deras politik i stället framförs av någon annan? Inför supervalåret ger Marcus Priftis tre tips till politiskt aktiva.

Hej på er politiker! Hoppas att ni har haft en skön jul- och nyårsledighet och laddat batterierna ordentligt inför det intensiva supervalår ni står inför! Många utmaningar väntar – och en som lär växa i takt med de allt tätare duggande opinionsmätningarna är hur ni ska ta fajten mot Sverigedemokraterna. Det är en utmaning som ni nästan allihop hittills gått bet på. Jag tänkte därför bjuda på några tips.

För det första: Våga stå för något. Visioner är inte farliga, de är förutsättningen för all politik. Poängen med den parlamentariska demokratin är att ni politiker representerar olika sätt att ordna samhället och att vi väljare röstar på det sätt vi tycker bäst om. Annars faller hela idén. Om det bara finns en väg att gå, om det är EU-kommissionen, marknaden, riksbanken eller små gröna män som styr, vad i herrans namn ska vi då ha er till?

Visst, ser man bara till opinionsstödet här och nu har det visat sig att man kan nå framgång med triangulering, och att det är riskabelt att göra som Centerpartiet och stå för något (åtminstone om detta något är nattstånden nyliberalism tio år efter att det var coolt). Men på lång sikt kommer ni förlora väljarnas förtroende om ni sjunger samma refräng.

För det andra: Sluta vara så goda vänner. Ni är inte på vilken arbetsplats som helst, utan ni har medborgarnas förtroende att agera i deras ställe. Ni är valda till att vara varandras motståndare, och er lojalitet måste vara hos dem som har valt er och inte hos kollegiet ”riksdagsledamöter”. För när ni är du och bror, när ni dricker tillsammans och dansar på varandras fester, ser det ut som att ni spelar i samma lag. Där ni alla är välkomna – men inte vi. Och inte Jimmie Åkesson.

Politiken behöver ett vi och ett de. Men när den skiljelinjen dras mellan politiker och väljare, i stället för mellan vänster och höger, öppnas en dammlucka för dem som har en enkel lösning och en tydlig syndabock.

För det tredje: Vägra ta över Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning. Ni kommer inte att vinna några röster på att göra en dålig imitation av Jimmie’O – den minoritet av befolkningen som har intoleranta attityder gentemot mörkt pigment i människohår och -hud, oavsett omständigheter, kommer inte att låta sig övertygas om att överge originalet till förmån för kopian. Det enda ni åstadkommer genom att gå med på att invandring är en politisk ödesfråga (och att detta även gäller de ”invandrare” som bott här hela sitt liv) är att ge Sverigedemokraternas politik legitimitet och styrka. Vad ska vi med SD:s riksdagsutträde att göra, om deras politik i stället framförs av någon annan?

Ni måste faktiskt inte ens prata om invandring, lika lite som ni måste prata om vargjakt eller marijuana eller kolhydrater eller vad som helst som några skrikhalsar på internet tycker är viktigt. Det finns massor av andra frågor att prata om. Ekonomin, jobben, socialförsäkringarna, sjukvården, skolan, klimatet, äldreomsorgen och allt det andra som till syvende og sidst spelar hundra gånger större roll för oss väljare. Bli inte förvånade om till och med några av rasisterna hellre röstar för fler jobb än för färre invandrare!

Nyckeln till att bekämpa Sverigedemokraterna är inte att vara den som högst skriker att man gillar olika. Nyckeln är att se politiken som något djupare än en personlig karriär, och som något mer betydelsefullt än ett spel med väljargrupper som flyttas runt på ett bräde och blå och röda staplar i ett diagram.

Det är att ta politiken på allvar.

Marcus Priftis