Demonstration med sammanstötningar i Stockholm år 1931, i samband med arbetskonflikten i Ådalen.

DEBATT Lagförslaget om inskränkt strejkrätt innehåller en rad faror och oklarheter. LO-ledningens enda argument att det är ”för sent att rulla tillbaka utvecklingen” vittnar på en naiv tilltro till Svenskt Näringsliv, skriver fem fackliga företrädare.

En enig LO-styrelse ger i Arbetet sitt okritiska stöd till det lagförslag om inskränkt strejkrätt som de själva skrivit. Ett smått desperat försök att lägga locket på den kritik som börjat växa sig stark i de olika förbunden. Särskilt när det enda argument de hade när de lade fram förslaget nu är borta: behovet av fredsplikt i hamnarna.

Porträttbilder på Camilla Ingman, Gunnar Westin, Pia Jacobsen, Roger Crossler och Lars Henriksson
Debattörerna (från vänster) Camilla Ingman, Gunnar Westin, Pia Jacobsen, Roger Crossler och Lars Henriksson.

 

Artikeln innehåller flera märkliga påståenden. Att Hamnarbetarförbundets avtal är den lösning som LO förespråkat är en ren lögn och ett försök att lägga skulden för sitt lagförslag på Hamn. LO-ledningen förminskar även lagens effekter. Vi kan tvista om förändringen blir ”gigantisk” eller bara ”potentiellt farlig”. Att lagen ändrar maktbalansen på arbetsmarknaden är däremot själva syftet, den riktar sig ensidigt sig mot fackets enda maktmedel, strejkrätten. Läser man texten noga erkänner LO-ledningen detta genom brasklappen om att lagen ”i princip inte får någon påverkan”. I princip, alltså…

Lagförslaget innehåller en rad faror och oklarheter. Till exempel förbjuds stridsåtgärd i rättstvist. Detta ger grönt kort för arbetsgivare att sparka förtroendevalda som stridsåtgärd. Lagen ger också arbetsgivarna en möjlighet att kalla i stort sett vad som helst för rättstvist för att på så vis fördröja och försvaga en varslad konflikt.

På en viktig punkt är förslaget till och med värre än det som kom från regeringens utredare. Där fanns en liten spärr mot avtalsshopping som tillät stridsåtgärder för en organisation som ”brukar förhandla om och sluta kollektivavtal … med arbetsgivaren” även om arbetsgivaren redan tecknat avtal.

Detta saknas i parternas förslag. Mycket allvarligt, eftersom det ger arbetsgivarna starka skäl att välja billigare avtal. Här är rättsläget extremt osäkert och att lita på att Arbetsdomstolen (AD) för alltid kommer att ge LO:s avtal företräde är ett högt spel.

När LO-ledningen skriver att strejk inte ska användas för ”allmänna protester” undrar vi om de vill avskaffa en rättighet som varit avgörande för att driva igenom demokratiska rättigheter i vårt land?

LO-ledningen påstår även att lagen inte betyder något för oss i LO eftersom vi redan har regler med samma innebörd. Förutom att detta inte är sant är det en stor skillnad vem som ”äger” reglerna. Idag finns de i avtal som kan sägas upp. Med en lag hamnar makten i politikernas händer. I sin klåfingrighet har arkitekterna bakom förslaget dessutom avskaffat rätten till politisk strejk, något AD anmärkt på i sitt remissvar. När LO-ledningen skriver att strejk inte ska användas för ”allmänna protester” undrar vi om de vill avskaffa en rättighet som varit avgörande för att driva igenom demokratiska rättigheter i vårt land?

Bortsett från allt juridiska slirande är LO-ledningens enda argument att det nu är ”för sent att rulla tillbaka utvecklingen” och att lagen måste antas för att stoppa något värre. Om de verkligen menar detta är det ett pinsamt erkännande av facklig svaghet. Det vittnar också om en mycket naiv tilltro till Svenskt Näringsliv. Varför skulle de, som tack för urholkad strejkrätt, avstå från fortsatt politiskt lobbyarbete för fler försämringar?

Lagförslaget ska upp i riksdagen i juni. Inget beslut är alltså fattat och frågan är i regeringens hand. Regeringens största parti är Socialdemokraterna där samtliga i LO-ledningen är medlemmar och i vars högsta ledning LO:s ordförande sitter. Det är naturligtvis inte någon omöjlighet att stoppa denna maktförskjutning om de fackliga ledningarna verkligen vill det. Men det kräver att de släpper prestigen, värnar förbundens interndemokrati och kongressbeslut och återgår till den position som de flesta förbund hade för mindre än ett år sedan: att strejkrätten inte på något sätt får inskränkas.

Gunnar Westin
Förtroendevald i Seko, aktiv i Nätverket Försvara Strejkrätten Stockholm
Camilla Ingman
Förtroendevald i Kommunal, aktiv i Nätverket Försvara Strejkrätten Västerbotten
Lars Henriksson
Förtroendevald i IF Metall, aktiv i Nätverket Försvara Strejkrätten Göteborg
Roger Crossler
Förtroendevald i Fastighetsanställdas förbund, aktiv i Nätverket Försvara Strejkrätten Göteborg
Pia Jacobsen
Förtroendevald i Seko, aktiv i Nätverket Försvara Strejkrätten Göteborg